Riding with feeling

Hej alla!

Nu är jag tillbaka i Portugal efter 2 veckors semester i kära Svealand. Det känns som att jag hann med väldigt mycket samtidigt som jag tog det rätt lugnt. Träffa nära och kära, lite partaj, rida, äta gott och avslutade med 3-dagars kurs i Skåne.

Det var fantastiskt roligt att vara tillbaka i Skåne och se både gamla och nya ansikten. De flesta av ekipagen hade jag coachat tidigare och jag tyckte alla hade gjort framsteg. Då är det dags att steppa upp på nästa nivå! Några nya som gjorde bra ifrån sig och som jag hoppas man får se mer av. Det vi fokuserade mest på var övergångar. Inte bara göra en övergång vid ett ställe, utan att göra det med kvalité och att sträva efter att alla ska bli bra. Sitsen är givet, det är något som vi måste jobba med heeeela tiden. Jag ville att ryttarna skulle tänka vad de gjorde. Första passet gjorde vi övningar med massor av övergångar. Andra dagen var det bana då de fick tänka på hur de gjorde, inte bara göra. I working equitation händer det mycket hela tiden så det gäller att ligga ett steg före. Om ryttaren bara fokuserar på att sakta av till skritt vid punkt A och börja galoppera vid punkt B är det lätt att hamna efter. Om man däremot har klart för sig vad man ska göra och förbereda i god tid kan man få massor med mer tid på sig. Tex innan övergången från galopp till skritt så ska jag sträcka upp mig för att hjälpa hästen med balansen. Känna att hästen samlar upp sig stegen innan och inte backar ur eller trycker på i handen. Hitta tajmingen och göra övergången exakt vid punkten. Snabbt hitta en balanserad skritt utan att det blir stora älgkliv. Innan övergången in i galopp se till att nacken kommer upp något eller att hästen kommer lite mot mig om jag kramar i tygeln (beroende på vad man har för typ av häst). Att jag sitter i rätt position, har korta steg i skritten innan galoppen och har kontakt på yttertygeln i fattningen.

Kvalitén på övergångarna är så viktigt för att sedan ska dessa övergångar bli stegförändringar, piaff, passage och galoppombyten. Det gäller också att känna vad som händer i varje övergång. Släpper hästen bettet in i halten? Då kanske jag måste tänka mer framåt in i halten och korrigera framåt om hästen tar ett steg bakåt. Om hästen trycker lite i tygeln så kolla att den är aktiv bakifrån och att hästen kan komma mot dig om du kramar segt i tygeln. Så fort den mjuknar av så mjuknar du.

Vi jobbade också mycket med att hitta sätet. Alla tjatar om att man ska rida med sätet, men hur gör man det egentligen? Jag är absolut inte facit, men i det neutrala läget ska man hitta "triangeln". Den består av sittbenen och pubisbenet. Om jag vill att hästen ska gå mer fram sitter jag lite mer bak på sittbenen (drivande säte). Det man får vara försiktigt med är att inte börja trycka, utan om hästen inte svarar så bra framåt får man använda skänkel eller spö. När man vill bromsa kan man sitta mer på "frammen" av triangeln och samtidigt sträcka upp framsidan av överlivet och spänna magen så att man följer lite mindre i rörelsen. Skänklarna kan man trampa ner och bakåt med tårna vridna framåt. Då kommer du djupare i sadeln då man öppnar mellan sittbenen. Viktigt att sitta på insidan av benet för att få rätt vinkel. Inga utåtvridna tår! Se framför er de ryttarna från spanska ridskolan i Wien. När de piafferar sitter de väldigt djupt i sadeln med en lång framsida.

Kom över en väldigt fin och inspirerande text på facebook som hade lagts ut av självaste Arthur Kottas-Heldenberg. Det är inte han som skrivit det utan hans vän Hans Moeller. Jag tänkte dela den med er, den är på engelska men den är lätt att förstå.

Once More with Feeling
by Hans Moeller
Originally Published in Dressage Letters, 1967

In dressage, the more one progresses, the more one realizes how much depends upon feeling. And herein lies the irony central both to learning dressage and to instructing others in the art. For feeling cannot be explained in any but its own unexplainable terms. Feeling must be experienced. All an instructor can do is say “That’s it!” when his pupil at last produces the sought-after response in the horse - and all a pupil can do is ask himself at that precise moment, “What do I feel - in my body; in my horse? At this precise moment when my instructor says ‘That’s it!’ what do I feel”

Nor is this as easy as it sounds, for to have one’s body under control and to be able to feel exactly where that control is, what has induced it, and what it in turn induces requires, first of all relaxation. And relaxation, paradoxically, would seem in this connection to provide not a prerequisite for the accurate exercise of power, but a contradiction in terms.

How difficult it is to relax! How difficult it is to “let it happen,” to do nothing, to absorb like a sponge the reaction to action, rather than, in an effort to feel, to stiffen against feeling. Relaxation. That is the key.

Relaxation, Balance, Rhythm. These are the basic requirements for riding with feeling. Only a relaxed rider can expect a relaxed horse - and this is where the vicious cycle begins. For feeling is a reciprocal thing. A relaxed rider with a correct seat should feel the rhythmically swinging back of the horse, not the stiff and hollow back that a lack of relaxation produces. Again, feeling is reciprocal: the rider’s legs must feel the sides of the horse: the horse must feel and accept the rider’s leg aids.

Learn to feel - first at the halt: If one hind leg is left behind or the horse rests on one hind leg, the relaxed, feeling rider will actually have an urge to correct his seat, to shift his weight, for he will be aware of a lack of support on one side.

Learn to feel - in motion: In stepping over poles on the ground, a rider should feel in his knees and in his thighs the reaching shoulder - the foreleg - of his horse.

In the posting trot, the rider should not have to discover with his eyes whether or not he is on the correct diagonal. It is a matter of balance, not vision; the rider should feel the correct diagonal - first in the corners, then on the circle, then on straight lines. The same is true at the canter. The rider should learn to feel the correct lead; he should not have to look for it.

Learn to feel - with the hands: Learn to feel the horse’s mouth with an elastic, stretching contact. Remember that “on the bit” is not synonymous with forcing a horse’s head and neck into a given position, though the common misunderstanding of the term would have its.

Learn to feel - though the seat; through the legs; through the hands. Then learn to coordinate all three! And therein lies the greatest difficulty. For coordination of the feelings experienced through the seat, legs, and hands requires that at the same time those feelings are noted subjectively they be examined judiciously, objectively. Am I sitting correctly? Is my weight where it should be? What about my leg aids? Are they clear enough to be understood by my horse at his present stage of training? And my hands. Do they have the right kind and degree of contact? Or are my reins flopping? Or am I pulling on them? Only when a rider is able to feel and coordinate all this will he be able to take corrective action.

The successful coordination of his feelings will enable a rider to discover the source of a given difficulty. Too often, for example, a rider will attempt corrections with his hands alone, failing to realize - because he has failed to coordinate, to examine, to judge his feelings - that the cause of his problem is in, say, the hindquarters. Again, only a rider who feels and can coordinate what he feels can take effective corrective action. He will know where his problem lies because he will consciously feel it - just as he will consciously feel and know when his problem is solved. The same principle exists as in driving a car. If engine trouble develops, one does not attempt to repair the difficulty by going to work on the steering wheel. Why, then, attempt such contrary measures with the horse?

And now, let’s try it again. Once more - with feeling!

Namaste!

Astrid

Foto av Manuela Büttcher

De skänklarna ska ni INTE titta på! Uppdragna, kanske för att hästen i den stunden inte sög på framåt och jag drog upp benen och klämde lite. Ajjabajja! Men sjukt snygg häst.

Priscilla Olsson och hennes lusitanosto för första gången på bron.