Ridbanan som gud glömde...

Före...

Jag både älskar och hatar min ridbana just nu. Älskar den för att den ligger så fantastiskt vackert inramat av flertalet stora träd som måste vara minst 150 år gamla. Ekar, bokar, askar och fläder! Träden hade dock tagit sig lite friheter under de 15-20 år som ridbanan har laget i träda och sträckt ut sina grenar flera meter ut över spåret. Så vi har haft ett hästjobb, som man säger, med att såga grenar och röja ris. Vi kommer inte ha ont om ved på ett par år om jag säger så... Men det verkliga grovjobbet har bestått av att kratta sten. När vi flyttade in var hela ridbanan täckt av stenar i olika storlekar. Alltifrån fin singel till rätt så grova ca 5*5 centimeters stenar. Så vi har krattat och krattat och krattat! Hela familjen har hjälp till. Min teori (eller kanske min förhoppning?) var att tidigare ägare hade använt ridbanan som förvaring av singel och sten till väghållningen och gårdsplanen under de senaste åren och att om vi bara fick bort det översta lagret så skulle det finnas en användbar ridbana därunder...

Vi hittade en pinnharv på blocket som jag passade på att hämta upp förra måndagen när jag hade mina lektioner i Sandåkra. Och sedan dess har vi krattat frenetiskt för att kunna testa harven. Mina föräldrar åkte ju hem i början av förra veckan, men mina svärföräldrar har varit här sedan i fredags och hjälpt till. Tyvärr visade det sig att när vi krattat klart och kört de första vändorna med harven så kom det fram nästan lika mycket sten till... Bara att sucka, bita ihop och börja kratta igen... Gång nummer två ville vi komma djupare ned i banan och la därför på en avsågad telefonstolpe och tre murblock på harven. Eftersom sanden som finns på banan varit mycket hårt packad, så hoppades jag fortfarande att vi nu skulle få bort de sista stenarna - men icke. Gång nummer tre la vi harven upp och ned så att den sladdade ridbanan istället för att djupharva, men för en tredje gång kom det upp en massa stenar till ytan den här gången var det dags att inse att vi helt enkelt måste lägga på ett nytt topplager på den. Det är helt enkelt för mycket sand som har blåst och regnat bort under åren, så harvar vi djupare nu kommer vi bara ned till bärlagret och det gör ju ingen människa glad.

Jag vet att en gång i tiden är den ordentligt anlagd med dräneringsrör, markduk och ett topplager i natursand. Så jag tror att ett nytt topplager på en 10-15cm och kanske en ny markduk emellan kommer göra susen, men jag ska för att vara säker på att få ett bra underlag prata med en expert som jag fått rekommenderad.

Idag har jag ägnat hela förmiddagen åt att läsa på om olika sorters grus och underlag, och jag lutar starkt åt att ha en blandning av sand/grus och träflis på min ridbana. Dels på grund av det jag har läst under dagen och dels baserat på egen erfarenhet av olika underlag på de anläggningar jag jobbat på. Bästa utebanan har hittills varit den på Kungsviks Gård där jag nyss flyttade från och den bestod av just denna kombinationen! Jag bara längtar efter att kunna rida mina hästar!!! Får vi inte rätt på den där ridbanan snart får jag hugga ned lite av vallen och göra en gräsbana!

Här hittar ni en kanonbra länk med massor av matnyttig information för den som ska anlägga en ridbana. Visste ni t.ex. att kiselgrus dammar mer än andra material och att ekflis är den optimala flisen på en utebana eftersom den förmultnar långsammare? Nä, det visste inte jag heller. Vi hade en mycket intressant föreläsning med Lars Roepstorf redan 2006 när jag läste på SLU som tog upp ämnet underlaget kontra hållbarhet, men när det gäller storlek och material på grus och liknande var mina kunskaper minimala. Som de flesta ryttare vet jag precis hur jag vill att underlaget skall kännas, men inte så mycket om själva materialet i det. Men nu känner jag att jag har tillräckligt på fötterna för att börja ringa runt och ta in offerter. Så wish me luck!

efter...