Reality-check!

Så var vi tillbaka till det där som kallas verkligheten igen. Det vill säga min man har slut på sin semester och har börjat pendla till sitt jobb i Köpenhamn igen. Själv lever jag ju min dröm och jobbar här på gården. I tisdags fick vi vår första dos av reality-check... Det visade sig nämligen att vi behövde ta in en ny ensilagebal tidigare än jag trott eftersom den gamla var dålig i mitten (jag borde ha lindat upp den, men det har varit så kallt att det inte har behövts och nu när det blev sommarvärme så hade den brunnit). Hur som helst så behövde vi ta in mer eftersom hästarna ju behöver mat och det spelar ju ingen roll om det är en sen tisdagkväll eller inte... Saken är den att min man som hade tränat efter jobbet inte var hemma förens efter kl 21. Så när jag ca 21.30 påminde honom om att vi måste ta in en ny ensilagebal tittade han både länge och skeptiskt på mig medan jag upprepade "Hästarna måste ha mat" innan han drog en resignerad suck och accepterade läget.

Som om det inte var nog med att det var sent och vi var trötta, och att det redan börjat skymma ute, så blåste det nästan storm ute den här tisdagen. Och just som vi satte på oss våra ytterskor så började de första tunga regndropparna falla på taken. Min man gav mig ännu en skeptiskt blick och suckade igen. Vi tog på oss våra regnjackor och gick ut i ovädret. När jag stretade mig bort mot platsen där balarna står funderade jag på om det kanske var hagel och inte regn som slog mig i ansiktet, men kom fram till att det egentligen inte spelar så stor roll... Väl på plats med lastaren vid balarna gick det förstås inte heller som vi tänkt. För det första så började det åska och blixtra. Jag räknade sekunderna mellan ljus och muller för att ha koll på om man borde bege sig in i säkerhet igen, men blixtarna höll sig på en 5km avstånd ungefär. Det var förresten rätt svårt att höra åskan eftersom man hade både bullret från lastaren och vinden/regnet i öronen - för att inte tala om hur svårt det var att höra varandra! Vi fick stå på max 1½ meters avstånd och skrika för allt vad lungorna höll för att kunna förstå varandra. Och diverse handsignaler gick knappt att se pga det kraftiga regnet och det anstormande nattmörkret. Ja, och förutom det så gick det heller inte att få upp balen i skopan! Den bara vägrade! Kanske gjorde regnet att plasten blev för blöt så vi inte kunde hålla emot? Kanske hade den en annan form än de tidigare balarna som vi tagit in? Kanske var det högre makter som testade vårt tålamod och vår vilja att bo på landet? Vem vet? Till slut fick vi putta balen framför lastaren de ca 70 metrarna från fältet till ladan där den skulle in. Gick hyfsat bra där det var gräs. Vid det här laget var det så mörkt ute att min man som körde lastaren inte kunde se något så jag vi gå före och visa vägen så han inte skulle styra in i något träd eller ut i diket. Den sista biten över parkeringsplatsen var halvt hopplös. Balen fastnade gång på gång i gruset och vi fick knuffa den framåt, backa lastaren, knuffa igen osv. Men tro det eller ej! Till slut fick vi ändå in balen i ladan! Vid det laget hade min regnrock som vi köpte på bröllopsresan i Costa Maya rämnat i sömmarna och helt fallit i bitar. Jag var blöt in på bara kroppen. Min man fick lysa med ficklampa medan jag öppnade balen och slutet gott allting gott! Hästarna fick sitt natthö och vi fick gå in i värmen och äta middag som bestod av gazpacho och nybakt bröd.

En strimla från min regnrock ensam kvar på stallgolvet...

Dagen efter lyste solen som om den aldrig gjort något annat och luften var helt vindstilla. Men säg den lycka som varar för evigt. När jag kommer ned på morgonen så möts jag av en nedbajsad hund! Stackars Daisy hade haft diarré under natten och spraymålat vardagsrummer med valpbajs. Så jag började min onsdag med att bada hund, skura golv och väggar och tvätta filtar och hundsäng som hamnat i skottelden. Jippi. Efter samtal med veterinär fick jag ställa mig att laga skonkost dvs kokt ris och torskrygg (som var den fisk vi hade hemma), och sedan mata i små portioner varje timme. Hej å hå, det är inte lätt att vara djurägare... I morse hade hon dock varken kissat eller bajsat inne, utan uträttade alla behoven utomhus och verkar mer än lovligt pigg och glad igen. Tänk att man kan bli sa glad av att se sin hund bajsa!? Det är bara djurägare som förstår... Och kanske småbarnsföräldrar..?

Kan det vara världens sötaste vakthund??