På yttern...

"Jag rider alltid bara på ytter."

Detta är en information jag kan få från nya ryttare, även om den kan levereras med lite olika ordval. Innebörden är dock samma, hästen rids vanligtvis med ett stadigt stöd på yttertygeln vilket betyder att hästen går mer eller mindre ställd och ibland böjd, utåt. Alltså på böjda spår ifrån rörelseriktningen...

Häromdagen fick jag en reflektion från en kurs, där en känd utländsk hoppryttare hade undervisat. Åskådaren reagerat över att hoppryttaren/tränaren? ville att ryttarna skulle ställa och eventuellt böja hästarna i rörelseriktningen, alltså inåt. Frustration uppstod genast.

"Jag har ju ridit för xxx och xxx (andra kända hoppryttare) och då ska man minsann rida på yttertygeln!"

Om vi som människor har svårt att tolka eller förstå nya instruktioner eller ändra på vad vi gör, tänk då hur hästarna har det, de varken hör eller förstår inte vad som sägs! Nu ska huvudet hit, imorgon ska det dit men hoppa som ess ska de göra vid varje tillfälle.

Detta gäller nu inte bara hoppryttare, jag möter alla sorters ryttare som tänker att de ska få en bättre presterande häst genom att flytta hästens hals och huvud hit och dit.

De delar av hästen som ofta nämns som anledning till att huvudet och halsen ska vridas i sidled är  bogarna men framförallt bakdelarna. De är inte med, inte tillräckligt aktiva eller starka, utanför, innanför eller i värsta fall "lama". Vilket om det varit på riktigt hade varit en katastrof!

Bra ridning ger i bästa fall rakriktade hästar. Det är svårt och tar tid och det handlar om att ge hästen en möjlighet att röra sig och bära ryttaren på bästa vis. Hästen ska av samma anledning spåra, vänsterben på en linje och högerben på en annan. Det är inget som sker automatiskt för att någon håller i den ena eller andra tygeln.

En enkel regel är att det ska finnas ett bakben bakom varje tygel, då kommer påskjutet rakt i färdriktningen och ryttaren kan reglera stödet i handen. Det underlättar om hästen då har även huvudet i färdriktningen, pannan mot målet.

Om man tittar på hästar som springer i frihet är det lättare att förstå hur sakerna hänger ihop. Hästarna håller hals och huvud framför sig, nosen först och halsen i princip utsträckt.

Faktiskt väldigt likt den arbetsform för hästen som beskrivs i Ridhandboken och inte minst i TR II/Dressyr. Tar man sig lite tid och läser ett kapitel då och då i en bra ridhandbok är det enklare att få mer förståelse för hur logiskt ridningen faktiskt är uppbyggd.

Jag tror inte att en häst någonsin är hjälpt av att vi antar att den behöver "stöttas upp" på någon tygel. Hästen ska gå själv, mellan tyglarna med elastisk kontakt och med målet lika stöd på tyglarna. Tappar hästen riktningen beror det på helt andra saker än att du inte "stöttar upp" på yttertygeln. 500 kg levande massa på väg ifrån den tänkta linjen hålls inte med någon framgång på plats av kraften i en tygel.

En statisk eller dragande tygel verkar förhållande för hästen, oavsett om ryttaren tror eller tänker annorlunda.

På tal om något helt annat så har disciplinnämnden fällt en ponnypappa för olämpligt uppträdande. Han hade resolut tagit dotterns spö, när hon kom ut från avslutad runda och gett den "dumma" ponnyn ett rejält rapp över ändan. Jag undrar stillsamt över hur människor är funtade...

Jag avslutar detta, som blev ett långt inlägg med att skicka min tanke till de jag vet stod nära nyss bortgångne Bo Åhman. Bosse och jag har varit aktiva i ridsporten lika länge och stött på varandra nu och då. Vi möttes både som konkurrenter på banan och som ryttare vs domare. Vi talades vi då och då de senaste åren och det kom alltid ut något positivt av de samtalen. En hängiven profil har lämnat oss och sporten.

                        Jag önskar alla en fin sommar!  /Kajsa