På djupet...

Tidningen Ridsport har ägnat nästan 20 sidor i sista numret till att analysera anledningen till mediadrevet som gick igång IGEN efter Breeders-finalerna. "På djupet: Dressyrhästen form" heter artikeln. Namnkunniga dressyrryttare uttalar sig i frågan och Jan Brink meddelar att all ridning på Falsterbobanorna kommer att filmas nästa år. Jag förmodar för att så att säga mota eventuell Olle i grind.

Det fanns tydligen ryttare där som punktmarkerades av fotografer på framridningen och det vill organisatonen inte ska hända igen.

Snökaos i Stockholm, märklig vinnare av presidentval i USA och hästens nos bakom lodplan upprör människorna.

Det ska bli intressant och se om det kan uppnås någon enighet i ridsporten om vad som är vad... Snön har nog skottats  bort nu men president Trump lär sitta där han sitter ett tag nu.

I mitt jobb, i min del av ridvärlden pratar jag varje dag om hästens form. Dessutom ägnar jag nästan lika lång tid åt att förklara, eller försöka förklara uttryck som ryttarna snappar upp här och där. Det kan vara mycket konstigt de hört, som vi iallafall ibland lyckas reda ut.

Ett uttryck jag stötte på för ett tag sen är "hoppebyten". Eftersom jag är nyfiken och intresserad av det mesta gjorde jag en egen liten undersökning bland de hoppryttare jag har i träning. Det visade sig att det var olika tolkning på ordet även i den gruppen.

Alltså är det ingen som VET, men hoppebyten är ett etablerat uttryck. Ordet finns inte upptaget i någon litteratur jag hittat, men jag har fått många olika förklaringar så det är nog fritt val i tolkningen.

Generellt uttryckt är ett ett hoppebyte ett galoppombyte i fler delar. Fram- och bakben tar sig på något sätt, fast inte samtidigt och alltså inte korrekt, över, i den andra galoppen. Alltså en form av accepterat avsteg.

Något annat som ofta dryftas är ifall hästen har sin rygg med sig eller inte. I min värld är det självklart att ryggen är med, det är mer en fråga om hästen bär sin ryttare på bästa vis.

Uttrycken som används är många och precis som med "hoppebyten" är det väldigt olika tolkning på hur den där ryggen egentligen ska uppföra sig.

På begäran repriserar jag ett inlägg jag skrev för ett par år sen för det är ständigt ett dividerande om hästens rygg.

Vi skulle nog alla tjäna på att försöka använda vedertagna korrekta uttryck när vi pratar ridning. Det är svårt nog som det är, utan luddiga uttryck och påhittade termer.

                                                    -------------------

"Med eller utan rygg?"

Hästen ska jobba över ryggen, hästen ska gå med god ryggverksamhet, hästen är tom i ryggen, hästen är spänd i ryggen, hästen rör sig utan rygg eller värsta scenariot, hästen har ingen rygg!

Det finns fler varianter på samma tema och jag tror att det är det kapitlet i ridutbildningen som det finns flest tolkningar på och åsikter om.

I min värld har alla hästar en rygg. Problemet är väl att den inte alltid kommer i första hand i ridningen för huvudet ska ju ner för att ryggen skall komma upp. Eller?

Sanning med modifikation, ridningen är lite mer komplicerad än så och det är nu som problemen hopar sig. Här är några frågeställningar:

• Är det farten i ridningen som får ner huvudet på hästen och om, är då ryggen upp eller ner?

• Om hästen inte frivilligt tar ner huvudet och jag sätter på en hjälptygel, är ryggen per automatik uppe/med då?

• Om jag har en häst, med ett av veterinär diagnosticerat ryggproblem, och får order om att rida den i lång och låg form, jobbar hästen automatiskt med ryggen då?

• Vad händer om jag plockar upp hästen i formen, sänker den då ryggen igen?

• Varför musklar sig min häst inte i ryggen, jag rider ju varenda dag?

Det finns hur många frågor som helst och tyvärr inget kort och uttömmande svar. Idag är uttryck som egenbalans, genomsläpplighet, elasticitet och avspändhet på modet. Om alla hästar reds så dessa ord stämde in hade hästarna varit lyckligare med högst sannolikt bättre ryggmuskler, ryttarna mindre trötta och veterinärerna fattigare.

Som ryttare har jag alltid nytta av att kunna hästens rörelselära. Där och i bra, ändamålsenlig ridning ligger svaret för hur jag ska arbeta och utveckla min häst i den bästa formen.

Ridning är ingen exakt vetenskap, det finns variationer på det mesta utifrån hästars och ryttares olikheter. En sak som jag däremot är väldigt säker på är att motstånd föder motstånd, alltså att våld och tvång är aldrig lösningen. Tid, kunskap och tålamod samt förståelsen för att hästen inte har valt att delta i aktiviteterna utan behöver lära sig, ger ryttarna stora möjligheter att göra en bra jobb

Hur det än förhåller sig kan vi aldrig bli starkare än hästarna, så varför ens försöka sig på det …