Operation nästa

Hej Kan med glädje meddela att rubriken gäller mig och ingen häst. Dagen efter mitt förra inlägg, för drygt sju veckor sedan, skadade jag mitt vänstra knä. Samma knä som jag skadat tidigare (drog av mitt främre korsband och en liten bit av menisken 2016 och opererade inte). Det har fungerat bra och jag har levt som vanligt, men nu blev det ett ordentligt vridningsmoment i knät och knäskålen hoppade ur led (givetvis var detta hästrelaterat, vad annars ;)). Åkte direkt till akuten och gjorde slätröntgen där allt såg bra ut. Fick remiss till magnetröntgen och fysio. När jag skadade mitt knä sist gjorde det så klart redigt ont, men det blev ändå successivt bättre hela tiden, men nu har det stått still. Därför har jag inte velat blogga, för jag har velat invänta svar så jag kan berätta exakt vad som är fel.

De sa först att väntetiden för magnetröntgen skulle vara cirka fyra veckor, men det slutade med sex veckor. Sist fick jag vänta tre månader, så detta var snabbare än jag hoppats på i alla fall. Fick tid hos fysio efter två veckor. Pratade med en jag känner och förklarade mina "symptom" och hon tyckte det lät som att menisken var i kläm då jag inte blev bättre. Föreslog detta för fysio innan han skulle undersöka mig.

Han klämde, kände, slet och drog i benet. Han tyckte att det ändå kändes stabilt och han trodde inte menisken var i kläm då han menade på att jag skulle flyga i taket av smärta av det han gjorde. Sa att jag har en väldigt högsmärttröskel, men han var ändå skeptisk. Han trodde att det var svullnad inne i knät som tog emot och gjorde att jag inte kunde räta på det. Däremot var han 100% säker på att ligamenten på insidan knät som håller knäskålen på plats var helt sönderslitna, men att de opererar man sällan utan de brukar läka av sig själv på cirka 6-8 veckor.

Min fysio var toppen och jätteengagerade och höll koll på när jag fick remissen till magnetröntgen. Direkt när han såg att jag hade fått tiden så bokade han in mig hos en ortoped några dagar senare för att gå igenom svaren från MR.

Så lördag den 11 december var det dags för magnetröntgen. I kallelsen stod det att de jobbade extra denna lördag för att korta ner köerna. Han som tog hand om mig på MR var också toppen. Jag hade ju gjort det en gång innan och tycker inte att det är obehagligt. 20 minuter och sedan var det klart. Hur smidigt som helst.

Torsdag den 16 december var det dags att träffa läkaren och få veta domen. För mig fanns det två mardrömsscenarion och ett drömscenario.

Mardrömsscenario 1:
Att det endast skulle vara dessa ligament runt knäskålen som var trasiga som ska läka av sig själva och att rehab skulle göra det bättre. När det blivit så himla lite bättre på sju veckor så känns det som att det skulle ta år av rehab för att bli som förut.

Mardrömsscenario 2:
Att det skulle vara heltrasigt där inne så det skulle krävas mängder med operationer och ta hur lång tid som helst att bli bra.

Drömscenario:
Att menisken är i kläm och att de "bara får den ur kläm".

Kommer in till läkaren och vet ni vad han meddelar mig? Att menisken är trasig OCH I KLÄM. Jag grät av lycka. Mamma var med mig och hon sa att läkaren först såg alldeles förskräckt ut, som att han hade meddelat mig något alldeles fruktansvärt, men jag förklarade att jag grät av lättnad och glädje.

Han sa att detta måste opereras (titthålsoperation). Jag tänkte att väntetiden är säkert jättelång och frågade vad han trodde. Nej nej, detta måste göras snart säger han, så här kan jag inte gå längre. Funderade på om jag skulle kunna ha sådan tur att få göra detta i början på januari. Han säger nej nej igen, detta måste vi göra nästa vecka, nu är det brådis. Pratar med operationskoordinatorn och får tid på ONSDAG! VILKET ÄR IMORGON I SKRIVANDE STUND!

Börjar lipa igen och en sköterska kommer in i rummet. Hon tittar med medlidande blick på mig och frågar om jag har mycket ont. Återigen säger jag att det är glädjetårar. Äntligen ska detta bli bra och snart ska jag kunna rida igen (hoppas jag verkligen).

Idag har jag varit på ortopedimottagningen och tagit covidtest, och det visade som tur var negativt. När jag kom hem gjorde jag min första descutanskrubb och ska göra en till ikväll och en imorgon bitti. Ska infinna mig imorgon kl 9:30 för att påbörja förberedelserna. Jag är såååå taggad och hoppas verkligen att operationen blir av (kan bli uppskjutet om någon kommer in akut t.ex.)

Så vad ska läkaren göra imorgon? Det vet vi inte exakt än. Först och främst ska de ju fixa så att menisken inte ligger i kläm, men vad som händer sedan är ett beslut de får ta där och då. Läkaren sa nämligen att på magnetröntgen ser man att menisken är ordentligt trasig, så han vet inte om det kommer gå att laga den eller om den måste tas bort, det ser de först när de går in. Jag sa att jag litar 100% på dem och att de får göra vad de tror blir bäst.

Vi pratade även om mitt korsband och han sa att eftersom jag levt utan det i fem år och det har gått bra så behöver jag inte ta något beslut om det nu. Skulle jag vilja operera det så är det ändå inget de gör samtidigt som det de ska göra imorgon, utan det skulle ändå få bli i ett senare skede. Men han sa att jag får känna efter och det är bara att säga till om jag skulle uppleva instabilitet, men både han och fysio tycker ändå att det är bra stabilitet, så det känns positivt.

Och hästarna då? Mamma har fått hålla igång Marco åt mig och Lovisa har fått hålla igång Bill. När det blev världens snöoväder passade vi på att ge dem lite vintervila, men annars är de igång. Och lilleman Cooper har fått åka till fälttävlansryttaren Frida Andersén för fortsatt utbildning och det går jättebra! Han har varit där några veckor nu och häromdagen la Frida ut en film hur hon galopperade på ett fält med Cooper och hoppade över en stock! Är det en framtid fälttävlanshäst tro? Han har trots allt fina gångarter :)

Ha en riktigt fin jul nu allihopa så hörs vi av efter operationen och förhoppningsvis är jag tillbaka i sadeln snart igen, redo för 2022!



Bill längtar efter hoppning och tävling igen <3


Instagram: aamaziingsara