Om att vilja men kanske inte kunna eller humlor som kan flyga

Jag får ibland infall, lust att testa om det går. Det handlar om att satsa på hästar som är lite utanför av olika anledningar och jag brukar kalla det för att jag samlar på humlor. Förr sa man att humlor flög utan att ha förutsättningar för det, på ren vilja alltså. Därav namnet på min "hobby".

En god vän ringde nu ikväll och berättade om en häst som behövde ett nytt hem. Den hade tidigt i uppväxten fått en skada så dess framtid så som den var tänkt skulle aldrig fungera. Nu är den 4 år och uppfödaren sökte efter någon som kunde ta hand om den för hon hade inte hjärta att avliva en till synes sund häst. Idén har redan slagit rot, vi ska kolla på den så fort vi kan.

Jag har tidigare berättat om en annan "humla" som flyger fint, ett mycket lyckat projekt och hon är verkligen ett bevis på att hästar är oerhört tappra. Så här kommer en repris...

Det handlar om DIXI MH, e.Blue Horse Don Romantic - Heraldik f -08. Det är inte jag som äger/rider men hon är ”mitt” projekt och jag ser henne i träning varje vecka. Den här humlan är egentligen död…. Eller skulle varit om uppfödaren inte varit så envis, eller i avelsboxen om inte jag fått en av mina konstiga anfall av vi-testar-det-går-nog!

Dixi föddes pigg och frisk och på långa ben hoppade hon runt i hagen och lekte. Det fortsatte hon med även som ett-åring men det var då olyckan var framme. Jag tror t o m att uppfödaren blev vittne till när Dixi som vanligt lekte i hagen men plötsligt inte fick fotfäste i sin vilda framfart utan gjorde en jättevurpa och PANG i backen.

Sen började eländet. Exakt vad som egentligen gjorde ondast hos Dixi vet ingen men det var många olika veterinärutlåtanden om var hon var värst skadad. Med ett litet hopp om framtiden blev det boxvila i TRE månader… Då var diagnosen bogledsfraktur där samtidigt den stora bogmuskeln hade släppt. Framtiden som ridhäst var i princip borta.

Jag såg henne då och tänkte att det här kan aldrig gå vägen. Men Dixi var väldigt tålmodig, tog livet med upphöjt lugn och tiden gick. Hon kom ur sin boxvila och det följande rehab-året med ett något annorlunda rörelsemönster. Men som experterna bedömde  det var hon inte smärtpåverkad.
Eftersom livet som ridhäst var borta och hoppet stod till att avelsboxen skulle funka reds Dixi inte in. Uppfödaren försökte placera ut henne som avelssto men det visade sig vara svårt med en handikappad häst.

Våren när Dixi var tre år bestämde sig uppfödaren för att betäcka henne, för hon har en intressant härstamning och något skulle hon ju göra. Sen bestämde vi oss också för att chansa och rida in henne.

Det gick galant för hon har ett väldigt gott temperament och var till följd av allt som hänt väldigt mycket hanterad. Det var bara att sadla och sitta upp.
Lite ridning på hösten som dräktig tre-åring, på våren fick hon ett jättefint hingstföl, Ryan MH e. Rausing, och sen var det mamma-ledighet.

Och fast vi inte riktigt trodde på det vare sig uppfödaren eller jag så verkade det som Dixis rörlighet mer och mer återgick till det normala.
Lite mer ridning på hösten som 4-åring och nu hade en intresserad köpare anmält sig.  En av mina elever som hade varit pilot genom inridningsprojektet hade förälskat sig i hästen. Bästa tänkbara scenario och efter avvänjning av fölet bytte Dixi ägare och flyttade hemifrån.

Det är för mig intressant och väldigt utmanade att tillsammans med ryttaren hitta ett sätt att lägga upp träningen. Dixi MH har sina svagheter och handikapp så det gäller att stärka och utveckla på lite annorlunda vis. Vi tittar på det positiva och låter bli att fundera över svagheterna.

Nu tävlar Dixi MH dressyr på MSV B-nivå och det känns som en seger över det omöjliga.