Och jag gnällde över det novembergrå...

När det ljusnade i morse och jag tittade ut kände jag hur det novembergrå regndiset svepte in hela mig i hösttristess.

Men 7.59 när jag började dagens första träning tänkte jag lite positivt igen: "Det finns ridhus och jag har ett fantastiskt jobb och jag tycker väldigt mycket om alla "mina" hästar."

Sen började det ösregna...

Halva dagen kvar och nytt ridhus. Där träffade jag Anna, 20 plus och jag fick mig en tankeställare som hette duga.

Det var första gången vi träffades och Anna berättade om sig själv ungefär så här: "Jag har ridit här på ridskolan ett tag. Innan det gick jag på ridgymnasiet och sen var jag med om en bilolycka..." Hon fortsatte att berättade hon hur livet blivit efter det, att knappt kunna gå eller fungera alls.

Jag fick veta hur sviterna av en hjärnskada kan ställa till det i vardagen och då skämdes jag över mitt gnäll gällande det novembergrå.

Det är mycket som fortfarande är svårt för Anna men hon rider och det är hästarna som sporrat henne att fortsätta kämpa för att bli bättre.

Trots alla hennes problem med balans, koordination, värk, muskelproblem, svårigheter att koncentrera sig och ta in information red hon väldigt bra! Hade jag inte vetat hur det förhöll sig hade jag inte kunnat gissa att Anna hade några problem alls.

Jo, jag höll på att glömma. Hästen Anna red för mig idag var lite yster så vi tog det ganska lugnt. Anna hade nämligen blivit avslängd i somras, av just denna hästen och brutit nyckelbenet. Men, nu var det läkt så det var bara att bita ihop igen. !?

Vad är dessa hängivna, ödmjuka ryttare gjorda av?

Vilken kraft dessa fantastiska hästar kan ge oss. Vilken kraft i viljan en människa har när hon vill. Att orka kämpa, utan att gnälla för att få tillbaka sitt liv, för att kunna rida.

                                                          /En mindre gnällig Kajsa