Nyttig longering till häst

Hej på er!

Det är inte utan att jag får erkänna det – kroppen börjar kännas ganska mör vid det här laget. Det gäller att inte sitta stilla för länge, vi funderar alla på hur vi ska komma upp ur sängen i morgon. Jag kan bara tänka mig hur mina glada kurskamrater som inte rider varje dag känner sig. Jag har ju ändå så att säga rätt muskulatur påkopplad, men tvåbarnsmamman Ulrika som senast satt på en häst för ett år sedan är säkerligen något tröttare i kroppen än vad jag är…

Idag har vi drillats ännu mer både avsuttet och uppsuttet. Vi började med ett ridpass över bommar för Lisa Aspång. Jag fick rida en supertrevlig valack, Jurist. Han var med på noterna nästan från början, men det kändes att han gärna lade sig i en för honom lite behaglig form och tuffade på där. Jag fick därför jobba mycket med skänkeln mot hand – och INTE släppa kontakten när han väl var där ”framme” med aktiva bakben. Det är ett av mina problemområden – att jag låter energin slippra ut genom mina händer. Det är såååå lätt att släppa lite i handen för att så att säga låta hästen komma ner, men då släpper de ju också bakbenen. Att HÅLLA KVAR blev därför mantrat med Jurist. Över bommarna var han riktigt fin och när vi sedan fick hoppa en liten serie taggade han till ytterligare. Kul!

Sedan var det dags för longeringsförevisning, håll utkik här på Hippson.se så kommer en utförlig rapport därifrån vid ett senare tillfälle.

Måste för sjutton andas!
Och så – dagens höjdpunkt: Att bli longerad till häst. Jag bävade lite inför detta, att hoppa upp på en främmande häst, låta någon annan longera den och bara tänka på sig själv är extremt nyttigt men också lite nervöst så klart.

Stoet Fleur skötte sig utmärkt, liksom Anna som höll i linan.
Vi fick börja i skritt. Kände vi båda sittbenen? Höll händerna i tyglarna med burenhet? (vi hade visserligen inga tyglar att hålla i men ändå), var axlarna avslappnade? Tyngpunkten i båda fötterna? Tittade ”ögat” mellan revbenen rakt fram mellan hästens ögon? Blicken framåt – och ANDAS. Det senare var faktiskt svårare än man kan tro. Att andas alltså, ett måste för att kunna rida, liksom.
I traven fick jag till det riktigt bra, Mette Henriksens tips om ”ögat” mellan revbenen har satt sig i huvudet på mig vilket har gett resultat, jag fick också jobba mycket med mina axlar – kutryggen ska BORT! Som sagt, traven var fin men galoppen en mindre katastrof. Stackars Fleur förstod inte mycket när jag drev på med benen och samtidigt tappade överlivet. ”Ska vi stanna eller gå fram?”, liksom.

Rumpan är handen som studsar bollen
Inte helt lätt med koordinationen där. För att rätta till mina axlar som åker fram gav Mette tips om att jag ska tänka att min rygg liksom ska sjunka ner i mitt bäcken, och några galoppsprång kändes det faktiskt som att även detta gick in i både kropp och hjärna. Min kurskamrat Anna (som jag sedan var linförare åt) fick för övrigt tipset att hennes rumpa skulle vara som handen som studsar basketbollen. Den följer ju med lite upp innan den studsar bollen tillbaka mot marken – på samma sätt ska man tänka i sin ridning. Man kan inte möta hästens rygg med en hård och styv sits – den ska ju vara följsam. Liknelsen gjorde underverk – Anna kom verkligen ner i sadeln på ett helt annat sätt!

Nu ska vi snart tillbaka till stallet för att smörja upp all utrustning som vi använt under dagen och sedan kvällsfodra.
I morgon tar vi nya tag med två ridpass och ett teoripass. Ja just det, appropå teori så fick vi snabbt stifta bekantskap med Flyinges foderlärare Sofia Folestam under eftermiddagen. Hon gav oss en en liten inblick i vad Hippologerna utsätts för under foderundervisningen. Bland annat ska de kunna matcha hö med rätt analys – bara genom att känna, se och lukta på det. Inte helt enkelt, skulle jag tro…

På återhörande snart!

Hälsar en glad, men ganska trött
Ida