Nya skandaler och två år sedan ryggskadan

Jag börjar med att be om ursäkt för att det förra blogginlägget blev lite obegripligt. Det är Hippsons nya sajt som bryter av ingressen, dvs de första meningarna i bloggen, och på något sätt placerar dem så de bara syns när en går in via bloggfliken. Så alla som kom till inlägget via länkar på Facebook eller på Hippson.se missade den första lilla biten av bloggen. 

Jag hade egentligen tänkt blogga lite mer personligt idag eftersom det i veckan var två år sedan jag fick min ryggfraktur. Men när ens hästmedia kokar över efter den senaste toppryttarens klavertramp så blir det omöjligt att inte beröra det också. Så vi börjar där.

Är jag chockad? Nä, inte alls. Som jag har skrivit förut så tror jag, och många andra, att vi bara är i början av en ganska omvälvande period där träningsmetoder och hantering som tidigare ansetts acceptabel nu omvärderas och granskas i sömmarna. Hur ont det än gör att se sina idoler trilla av sina piedestaler så är det här en helt nödvändig process om vi vill ha hästsport kvar att utöva. Gräver vi skyttegravar och försvarar träningsmetoder som innebär obehag för hästarna så kommer det i slutändan att innebära att ridsport blir lika otidsenligt som cirkuslejon eller barnaga.

Tror jag att toppryttaren hade en ovanligt dålig dag som gjorde att hen inte var sig själv i just detta filmklippet? Nä, inte alls. Jag tror det var en ganska vanlig dag på jobbet. I filmklippen som finns att se i full längd i olika brittiska media så jobbar hen på lugnt och metodiskt och har precision i var hen snärtar för att få fram önskad effekt.  Med det sagt menar jag inte att det är så hen tränar alla sina elever eller hästar hela tiden. Men när vi har en grundtanke om att hästar SKA göra det vi vill, just precis NÄR vi vill det och att  vi har RÄTT att använda smärta och hot om smärta för att uppnå våra mål - då är det inte orimligt att det ser ut så här emellanåt. 

Jag har själv ridit lektion för tränare som tillfogat min häst obehagliga upplevelser från marken medan jag satt på. Jag har själv stått bredvid ridbanan och sett tränare både driva på hästen med långpisken och vara otrevlig mot mitt barn - utan att ingripa där och då. Det kan kännas bisarrt att tänka tillbaka på. Men i just den fasen av livet upplevde jag att jag befann mig i beroendeställning, att tränarna var auktoriteter som kunde mer än jag, och att det på olika sätt skulle ställa till det för mig, mitt barn och även våra hästar, att vara besvärlig och ifrågasätta. För att hantera våra obehagskänslor, vår kognitiva dissonans, så lägger vi ofta i stället ansvaret på hästen och kallar dess konfliktbeteende för “attityd”. Vi lugnar oss själva med tankar om att nu lärde den sig något som kommer att vara bra för den i längden. Jag tänker att det är anledningen att det hörs folk som skrattar i bakgrunden på filmen med dressyrstjärnan när rappen viner mot hästens bakben och den kickar i försvar. 

Jag tänker att det också är anledningen till att kommentarsfälten runt om fastnar i varför videon anmäldes just nu i stället för att diskutera varför det ens finns en film med detta innehåll. Det känns enklare att ifrågasätta en femtonårig ryttare än att ifrågasätta en OS-medaljör eller träningsmetoder vi själva känner oss skyldiga till. 

Igen - heder, styrka och support till alla visselblåsare, oavsett när ni vågar kliva fram! All respekt för att det kan ta år av eget internt ifrågasättande av vad en egentligen varit med om och hur en ska förhålla sig till det. 

FEI lanserar precis ett något flummigt koncept om att vi alla ska vara hästarnas välfärdsväktare. Det illustreras med en smörig film där folk borstar hästar, hästar står i boxar, häst får komma ut fullt täckad ensam i en hage och det rids lite i slow motion i motljus. Det ridsporten verkligen behöver är istället en genuin djupgående diskussion om vad som är acceptabel påverkan för att få fram beteende. Hur mycket aversiver, dvs stimuli som upplevs som obehagligt, är det ok att använda? Var går gränsen mellan att applicera aversiver och våld? För våld säger ju typ alla är oacceptabelt - men när övergår inverkan, applicering av obehag, till våld? Hur mycket tryck får det vara i tygeln? Hur hårt och hur länge får det tryckas med sporren? Hur hårt och hur många gånger får en använda skänkeln för att få fram hästen? Den diskussionen kommer att vara avgörande för ridsportens framtid. 

Ja, jisses, ibland blir kontrasterna mellan min hästvärld i R+bubblan och den andra hästvärden där ute helt galen. Sent igår kväll hade jag och min vän A videosamtal med vår tränare Angelica Hesselius, bland annat om hur vi belöningsbaserat får fram högre gångarter utan att skapa stress och frustration. Vi oroar oss liksom ibland lite väl mycket över om ett öra vrids eller en svans svischar lite. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är oerhört viktigt att hästens upplevelse av träningen är positiv. I klickerträningens begynnelse var vi mer benägna att göra det som kallas att “surfa på utsläckningsvågen” dvs att plocka beteenden att belöna ur situationer där hästen var lite frustrerad över upplevd utebliven belöning. Förutom att det inte är trevligt för hästen att vara frustrerad så är frustrerade hästar också en säkerhetsrisk. Så nutida belöningsbaserad träning tar betydligt större hänsyn till hästens emotionella upplevelse. Men så till den grad att vi ibland kanske hamnar i ett överanalyserande av olika känslouttryck. Ibland måste en kanske våga experimentera lite grann och se över tid hur det utvecklas när hästen blir mer bekant med övningen. Blir det mer och mer huvudrusk när jag rör mig fortare eller minskar det när vi provat några gånger och hästen blivit säker på vad som leder till klick?   Då blir kontrasten mellan att gå och lägga sig tänkandes på mjuka, sömlösa övergångar till trav utan svansvift och att vakna till en OS-medaljör som ogenerat rappar med pisken 24 gånger på en minut ganska överväldigande. 

Det är väldigt skönt i den här R+bubblan och det enklaste vore kanske att aldrig sticka ut näsan. Men någonstans känns det orätt mot alla hästar (och människor) som inte hittat hit ännu. 

Jag avslutar lite kort med det jag egentligen tänkt skriva om. I veckan som gick var det två år sedan Unna blev skrämd,  kastade sig i sidled och råkade ge mig en knuff. På en sekund förändrades mitt liv från fullt funktionellt till sängläge, smärta och lång konvalescens. Prognosen var då att det skulle ta ett år att bli återställd. Och ja, om det som räknas är att klara att jobba heltid igen och när skelettet i ryggen är helt ihopläkt, då stämmer det kanske med ett år. Men jag skulle säga att det tagit mig ytterligare ett år att återerövra mitt liv så som det var innan. Fysiskt är det först nu som jag känner att jag kan bära, lyfta och jobba fysiskt utan att det blir sviter efteråt. Jag har ägnat 1 ½ semestervecka åt att röja skräp och flytta om möbler i huset och det har gått alldeles utmärkt. Vanlig träningsverk bara och det känns härligt!  Förra semestern var det inte alls möjligt att göra sånt! Nu känner jag mig urstark och full av energi på ett helt annat sätt.  För ett år sedan när jag friskförklarades av ortopedin kände jag mig fortfarande ganska svag och delvis begränsad av smärta. Då var det t ex problematiskt bara att klättra i och ur lastbilen så den har fått stå avställd. Men nu är vi bokstavligen på rull igen. 

Det önskar jag att vården hade förmedlat lite tydligare, att du kan fortsätta utvecklas och återerövra ditt liv bit för bit,  flera år efter olyckan.  Om jag inte redan hade haft egna hästar, hundar och annat som tvingar en att hålla igång är det ju stor risk att jag hade resignerat och valt mer stillasittande sysselsättningar för att undvika smärta! 

Mentalt har det också varit en lång process att känna mig helt lugn och trygg med hästarna, framför allt med Unna. Jag har haft lätt att själv gå upp i varv om hon blir lite uppskruvad. Min lösning på det har inte varit att skicka iväg Unna på träning hos någon annan som många föreslagit. Dels hade hon då inte blivit tränad med de metoder som jag vill använda, dels hade det inte gjort mig tryggare med henne att någon annan tränat henne. Hon ska vara min bästis för evigt och vi måste lösa det tillsammans. Det har vi gjort genom att hålla oss inom bådas komfortzon så mycket det går och vidga den gradvis. Om en mäter med nordsvensk måttstock ligger hon så klart efter i allt möjligt (och kan samtidigt saker inte andra kan) Men det gör inte mig något, vi är som sagt partners for life och har all tid som behövs. Nu känns det väldigt enkelt och tryggt att vara med henne, och även om hon brötar lite en stund så känner jag mig lugn och trygg. Just att gå igenom några sådana upplevelser av att hon blir lite uppskruvad av något eller vill något annat än det jag vill, och att vi reder ut det tillsammans, utan dramatik, har varit viktigt för mig. Hon är en underbart positiv, nyfiken och härlig häst att vara med! 

På tvåårsdagen efter olyckan hängde vi på samma plats där det hände, med samma hästar i hagen som röjde och välte vattenkaret som skrämde henne, och det kändes faktiskt ingenting alls. Livet är fint i R+bubblan!