När någon går...

”Passage? Enkelt, det är bara att koppla på vattnet och trava igenom en vattenspridare Kajsa…”

                                                                                          Lasse Parmler

(Killarna ser inte så muntra ut men R-G och PiaLotta har precis vunnit största klassen på Scandinavium)

Vid 12-tiden hade jag en tyst minut för mig själv och för ridsportsprofilen och tränarkollegan Lasse P som idag vigdes åt den sista vilan. Det är lätt att ta fram roliga minnen, möten i ridhuset och möten på fest. En stunds eftertanke, allt var inte bättre förr men det var en annan tid. Kunnande, humor och rappa kommentarer, det kommer jag att minnas.

Det är lätt att bli nostalgisk och det är väl inget fel i det. Vi präglas av de människor vi har omkring oss. Senast häromdagen citerade jag en av min första ridlärare, Bengt. ”Vänd själv och ta hästen med…” jag hör honom inne i huvudet. Jag lärde mig byta riktning på hästen utan att dra i tyglarna och det är jag honom evigt tacksam för.

Igår hade jag besök av en Hippson-kollega. Bloggande Sara (Saras vardag) kom för att få lite hjälp med sin unghäst. Saras mamma var en av de första dressyrryttarna jag träffade när jag flyttade hit till norra Halland för himla många år sen. Världen är liten och nostalgin hänger kvar.

Senare på gårdagen hade jag träning med en ryttare, Anette som jag träffade nästan samtidigt med Saras mamma. Då på 80-talet hade en Anette en D-ponny, en arab som var tämligen svårriden och krånglig att få på tygeln.

Nu, efter ett halvt liv, några barn och annat smått och gott har hon en ny häst, riktigt fin e. Connaisseur. Idag rider hon bara för att det är roligt säger hon.

”Äntligen har jag hittat MIN vackra häst. Jag kan rida ut, jag har en annan ryttare som tränar och tävlar lite hoppning och jag själv kan träna dressyr och tävla om jag skulle få lust.”

Ridning är fantastisk, hästar är underbara och tack Lasse P och alla andra kunniga och hängivna människor jag får och haft förmånen att få möta.