När hästen bestämmer får vi rätta oss

Uppfinningsrikedomen och utvecklingen av sadlar har väl egentligen inga gränser. Alla olika grenar inom hästsporten har en uppsjö av modeller. Det framkommer nya rön, om de är vetenskapligt grundade eller ett utslag av sadelindustrins behov av förnyelse för att hålla uppe försäljningssiffrorna vet jag inte.
  
Sadelproblem är vanligt förekommande och det är nästan alltid ett väldigt dyrt problem. I princip alla som köper en sadel idag har använt sig av en sadelutprovare. Antingen en som är bunden vid ett märke eller en som generellt passar in sadlar oavsett märke. 
  
Hästen själv är en bra värdemätare på om sadeln passar eller inte, oavsett om den är specialutprovad eller inte. En klok ryttare lyssnar på sin häst, känns det inte bra så är det med all säkerhet inte bra. Förvånande ofta är det andra hälsoproblem med hästen som av misstag hamnar under kategorin "sadelproblem". Det gäller att vara observant!
  
En av "mina" hästar har fått ett sadelproblem, inte för att det är fel på sadeln utan för att hon tappat i vikt. Anledningen till det är årets grovfoderröra, hon har inte riktigt ätit som hon ska. Ryttaren upplevde att hästen betedde sig konstigt, den var kantig och lite ovillig att gå framåt. Samtidigt insåg ryttaren att sadeln åkte bakåt och det ganska ordentligt. Sadeln i fråga passades ut enligt all konsten regler för några år sen efter en ganska besvärlig period med långt sökande efter något som passade både häst och ryttare.
  
Men, nu passar inte sadeln, lätt panik uppstod och i ett försök att låna en sadel tills hästen ätit upp sig insåg ryttaren att det var en svår uppgift. Alla som provades åkte bakåt och hoppsadeln stod som alternativet. Eftersom dressyr är hästens egentliga uppgift kändes det inte jättebra att behöva rida det jobbet i hoppsadeln...
  
Stallägaren där hästen bor, kom med ett förslag, hon hade en gammal sadel hängandes i en skrubb, närmast en relik. Det visade sig vara en klassiker, en Stübben Tristan blanknött och fin.
  
Stönande, alla ryttare som varit med ett tag vet hur hård och obekväm en gammal Stübbensadel är, slänger ryttaren på sadeln och .... den satt som en smäck! Hästen som är en känslig dam travade glatt iväg med sin inlånade sadel utan att så mycket som vippa på ett öra. De kom tillbaka efter ridturen med sadeln på ursprungsplats, slät päls på hästens rygg och  ömmande sittben i ryttarens rumpa.
  
Det är alltså bara för ryttaren att bita ihop för hästen gillade sadeln. Vi diskuterade idag, på morgonens träning hur vi stod ut med dessa sadlar förr? Jo, man vänjer sig!
  
Jag kan jämföra med hur cyklisterna har det, racercyklisterna. De har en hård, smal och i mina ögon förfärligt obekväm sadel att sitta på. När min sambo häromåret cyklade Vättern runt sittandes på denna sadel i 9 timmar trodde jag att han skulle förgås. Men nejdå, rumpan hade trimmats för uppgiften under de ca 100 timmars träning som föregått själva Vätternrundan.
  
Jag skulle inte cykla runt huset med rumpan i den sadeln...
  
Så under tiden som den hästen står på gödning får ryttarens rumpa vänja sig vid "hårda tider". Det går fint, redan efter några dagar känns det mycket mindre besvärligt.

                                     Ibland går det den hårda vägen också!  / Kajsa