Mister du en står det tusen åter

Det är högst sannolikt att jag aldrig kommer att bli förmögen på att sälja hästar. Inte för att det saknats fina hästar hos mig utan för att jag är helt värdelös på att sälja. Och inte har jag lust att lära mig heller.

En av mina tävlingshästar har jag sålt, mest för att ägaren tyckte att det var en lysande idé. Den åkte iväg till ett land långt bort och det kändes skönt. Den fick ett fortsatt bra liv och levde länge och framgångsrikt.

Jag kommer aldrig att vänja mig utan sitter i min vrå och lipar när någon av "mina" favoriter försvinner iväg. Det kan tyckas vara oprofessionellt men som tur är har mina elever oftast en mer praktisk och ekonomisk syn på saken och säljer när ett bra tillfälle eller bud dyker upp.

Så länge jag slipper delta i själva säljprocessen är jag en duktig tränare och säjer kloka saker om utveckling, hästbyten och ekonomiska möjligheter som kan hänga ihop med en försäljning.

Just idag fick jag veta att affären var avslutad och en av mina favorithästar levererats till sin nya ägare. Pust....   Men så klart önskar jag att ekipaget ska trivas ihop och att hästen ska få en fortsatt fin karriär för hon är riktigt begåvad.

Men som sagt, jag vänjer mig aldrig.

Mitt i detta ledsamma (fast kanske roliga) hör en "gammal" elev av sig och vill ha hjälp med en häst hon precis hämtat hem. Tro det eller ej, det är en bror! Just det, en en bror till den fina hästen som just försvunnit ur min flock. Det är faktiskt så att jag haft även mamma i träning, fast det är länge sen.

Det är precis så här det är, en ut en in och förhoppningsvis kommer jag bli lite mer hårdhudad.

Jag ser fram emot att lära känna Boris och som om inte detta vore nog så har Boris en lillasyster. En riktigt fin lillasyster som var en av de bästa i sin årgång.

Tillväxten är som vanligt god och släkten fortsätter berika min tillvaro.

Tack fina Solan, du har gett mig många nya erfarenheter och nu tar jag nya tag!

                                  //Kajsa