Ludwig Svennerstål: "Jag älskar OS-byn, Rio och samba"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Landslagsryttaren Ludwig Svennerstål är i Rio de Janeiro, där det rids testtävling i fälttävlan inför OS nästa år. Han rider inte själv utan är på plats med ett team från Svenska Ridsportförbundet – för att undersöka tävlingsplatsen.

FOTO: Privat och Tomas Holcbecher
  
Hej hej,
  
Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem från OS-testeventet i Rio De Janeiro. Min första tanke är att jag absolut är alldeles förälskad i Rio de Janeiro och att allt är alldeles underbart. Vi har haft en fantastisk tid, även om mitt bloggande inte har varit så frekvent som jag önskat.
  
Efter mitt senaste blogginlägg gick vi på ett supertråkigt informationsmöte där de berättade om transportsystemet i Rio de Janiero, vilket visserligen verkade vara under kontroll. Samtidigt känner jag till viss del att dessa faktorer är smått irrelevanta, då de fortfarande ska bygga en motorväg mellan OS-byn och tävlingsplatsen. Och när man väl är där får man leva med transporten, då det oavsett bra eller dåligt inte är värt att lägga onödig energi på detta. Någonstans blir transporten lite som den är.
  
Efter mötet gjorde vi något betydligt mer intressant, vilket var att gå terrängbanan! Banan i sig idag är långt ifrån färdig, men man kan se hur bansträckningen kommer att vara då de redan börjat vattna och preparera underlaget som redan nu var riktigt bra. Platsen är helt enastående och väldigt vacker. Min största förvåning var att de inte hade lagt huvudarenan ute vid terrängbanan, vilket är lite tråkigt även om det självklart kommer att bli bra där med.
  
Terrängbanan känns lite som en oas och det kommer att bli en helt grym tävling. Generellt, sett till de tre senaste OS:en, har terrängbanorna varit väldigt enkla även om de har fått ett bra utslag. I Hongkong blev tiden extremt svår och i London var också tiden svår. Men generellt var det nog väldigt mångas nerver som svek.
  
Känslan jag har så här ett år innan är att terrängbanan i Rio kommer att skilja sig från de tre tidigare olympiaderna, då det känns som att terrängbanan kommer att bli svår. Detta är mest en känsla som till viss del är obefogad, men det vore väldigt kul om så var fallet.
  
Något vi konstaterade (jag och Staffan Lidbeck, aka ”Bitchboy”) är att tiden definitivt kommer att bli svår, då terrängen konstant är skiftande och kanske kuperad – utan att det är stora höjdskillnader – och konstant svängig. Att terrängen är svängig gör att det kan bli svårt att klara tiden, då det är svårt att få upp ett bra tempo och en bra rytm.
  
I och med risken för olyckor har tiden blivit en större faktor, då det inte komprimerar risken för olyckor på samma sätt som att bygga större eller svårare. Utan svårighetsgraden kommer mycket utifrån hur snabbt man rider, vilket är bra i dessa sammanhang då de tillåter mindre nationer med kanske mindre bra förutsättningar att fullfölja terrängen.
  
Detta kan låta konstigt och fel, men annars blir det en tävling för ett par få nationer med mycket resurser, vilket gör det lite tråkigt och samtidigt ger fler olyckor. Hursomhelst, terrängbanan kommer att bli grym. Det kändes redan superviktigt att kvala, nu är det en livsavgörande faktor.
  
Efter att ha gått terrängbanan åkte vi till den kommande OS-byn i Barra, vilket ställe! Alla byggnader var uppe, vissa mer klara än andra men de har kommit mycket längre än förväntat. Vi såg en modell över hur det kommer att se ut och det ser verkligen ut som ett ställe jag kan genomlida tio dagar på. ;-)
Allt man kan föreställa sig finns där och vi gick in i några modeller för att se hur planlösningen kommer att se ut, de var jättefina och väldigt snyggt inredda – vilket det visserligen inte kommer vara på OS då inredningen generellt är väldigt enkel, men ändå.
  
Sedan, på kvällen, gick vi ut och åt en trevlig måltid.
  
Nästa morgon gick bussen som vanligt klockan 07.00, JIPPI eller…! Vi kollade på terrängmomentet av testtävlingen och vädret var lite förvånande, då det var betydligt varmare än förväntat. Runt 30 grader i stället för de 22 till 24 som förutspåtts. Det var dock inga hästar som såg ut att ha problem med värmen.
  
Sedan kollade vi in stallarna som de håller på att bygga och som redan nu var över vår vanliga standard, det kommer att bli superbra. Efter detta hade vi ett möte som igen var superlångt och ännu tråkigare… Ni kanske har förstått nu att jag lätt blir rastlös och att jag ständigt vill göra en massa grejer.
  
Vi var klara relativt tidigt och var tillbaka på hotellet runt 18.00, så jag och ”Staffe” bestämde oss för att ta en sväng till terrängbanan. De två ekipage jag hade ”bettat” på att vinna kom etta och två, därigenom genererade det pengar, medan Staffes favoriter slutade sist och inte gav några pengar…
De hade värsta supersofta eventet på galoppbanan bredvid, så vi bestämde oss för att ”crasha” eventet vilket var lekande lätt. Vi blev serverade diverse drycker och goda canapéer. Efter ett tag var det dags att joina Wiveka Lundh aka ”Wivi” och Carina Skoog från SOK aka ”Fru Skoog”, som hade hittat en restaurang som i bästa fall kan beskrivas som sådär – men som tur var så var jag full med goda canapéer. ;-)
  
Nästa dag och sista dagen tillbringades med att kolla på en väldigt snabb hoppning och kolla in det sista, så att vi inte hade missat något. Efter det turistade vi lite och vi såg bl.a. Jesusstatyn uppe på sockertoppen, vilket var en gudomlig upplevelse. För att sedan äta sen lunch på Ipanema (riktigt soft strand) vilket var nice.
  
Staffe och Wivi var sedan tvungna att rusa till flygplatsen samtidigt som jag hade några timmar kvar. Jag bestämde mig för att dra till Copacabana och öva på mina icke-existerande sambakunskaper. Det visade sig att jag är en fullkomlig katastrof när det kommer tills samba, men jag blev betydligt bättre mot slutet. Även om det är min egen åsikt...  
  
Jag fick efter ett tag tycke för samban vilket gjorde att jag sedan fick rusa och nästa missade mitt flyg, ooops! Men nu sitter jag i alla fall här och ska snart boarda. Allt jag kan tänka på är att jag älskar Rio och samba!
  
/Ludwig Svennerstål