Lär hästen prata med små bokstäver!

Det blir lätt besvärligt och ibland till och med farligt för oss människor när hästar visar stora känslouttryck. Hästar kan inte med ord berätta vad som pågår på insidan och deras enda uttrycksmedel går via kroppen. Det är långt ifrån alla människor heller som kan sätta ord på sina känsloupplevelser, men som art har vi, i alla fall i teorin, större möjligheter till det med vårt språk. Hästar måste visa med sin kropp när de behöver uttrycka sig.

Problemet är att vi människor inte uppskattar när hästen visar sina känslor, allra helst om det som uttrycks visar på missnöje med det vi gör med hästen. Det är vanligt att vi inte  ens lägger märke till de första små tecknen på missnöje, frustration, rädsla eller smärta. Antingen ignorerar vi små förändringar i kroppshållning och ansiktsuttryck hos hästen eller så ser vi dem inte ens. När hästen sedan tydligare visar sitt obehag genom att grimasera, kasta med huvudet, vifta på svansen, nafsa, kicka, stampa eller försöka ta sig ifrån situationen, så det är väldigt vanligt med olika typer av bestraffningar (kalla det åthutning, korrigering, eskalerande tryck, ökad hjälpgivning eller vad du vill, men allt sådant vi gör i syfte att försöka minska förekomsten av ett beteende). Vi vill ju så klart inte att hästen ska uppleva att det lönar sig att visa det som vi tolkar som aggressiva handlingar gentemot oss. Ingen vill ha en farlig häst!

Om du har en häst som i dagsläget har stora känslouttryck och kanske rentav visar på aggressiva beteenden i olika sammanhang - då ska du inte missa BHIS nästa onlineföreläsning. När hästen blir farlig – lär dig förstå och hantera aggressiva hästar med etolog Renate Larssen. Den här föreläsningen är gratis för precis alla som vill lyssna. Det krävs inget medlemskap i BHIS , du behöver inte  registrera dig någonstans och du kommer inte att få ett endaste mejlutskick efteråt. Du behöver bara gå till BHIS  Facebooksida där den livestreamas den 13 juni kl.19.00.  Eller se den i efterhand, det kommer upp en länk på hemsidan när inspelningen är klar. Vi vill att så många som möjligt ska få tillgång till den här föreläsningen, oavsett inriktning och träningsmetoder. Vi tror att det kan bidra till bättre hästvälfärd samt säkrare och roligare samvaro för både häst och människa. 

En häst som får lära sig att känsloyttringar riskerar att bestraffas med obehagliga konsekvenser undviker att uttrycka sig. Problemet löst, kan en ju då tänka. Men det är långt ifrån sanningen. Du riskerar en helt avstängd häst som lever i inlärd hjälplöshet. Det kan vara praktiskt för människor som kanske egentligen trivs bäst med att ha en luden cykel att göra vad de vill med. Med en bakgrund i western avskyr jag uttryck som “dead broke” som alltså används som positivt omdöme om hästar som inte kommer att uttrycka en egen åsikt om något och bara vara superlydiga. En sådan häst har ett psykiskt lidande eftersom ingen individ, oavsett art, mår bra när den inte på något sätt kan påverka sin livssituation och göra egna val.  Den avstängda hästen  riskerar också fysiskt lidande eftersom den inte kommer att signalera i tid när något gör ont. 

Du riskerar också att skapa en tryckkokare där hästen håller ihop och maskerar sitt lidande fram till den punkt där det inte längre går och det kommer ett väldigt stort uttryck för smärta, stress, rädsla eller vad det nu är. Hästen som går från noll till hundra i känslouttryck betraktas som svår, opålitlig och oärlig, men försöker egentligen bara göra det vi lärt ut, dvs vara tyst, tills det blir omöjligt och den behöver ta i från tårna för att försöka få stopp på det som den upplever är alldeles för svårt. 

Jag vill att mina hästar ska prata med mig om hur allt känns - men med små bokstäver! Det är mycket tryggare och säkrare för mig att mina hästar kan visa på obehag på en tidig nivå så vi kan göra något åt bekymret innan hästen upplever att den behöver trappa upp sitt uttryck för att den ska bli hörd. Tricket är precis det samma som när vi vill lära barn att prata med små bokstäver i stället för att skrika - vi måste lyssna när de gör det! Ju oftare du förstärker att du uppfattat en mild signal på obehag genom att agera på den, desto mer uttrycksfull med milda signaler kommer din häst att bli. Att agera på en mild signal behöver inte betyda att du ska avbryta precis allt ni håller på med varje gång. Det betyder oftast att du kanske ändrar på något litet i upplägget och provar igen för att se om det gör skillnad. Så här års kan det vara så enkelt som att lägga en stund på att klia på bromsbettet eller bjuda på en slurk vatten, sedan går det fint att köra på igen utan andra förändringar. 

Ibland kan det behövas större justeringar. Byte av utrustning. Byte av träningsupplägg. Ibland tar det tid att träffa rätt, men din häst kommer att både bli mer kommunikativ och mer lågmäld bara av ATT du försöker lyssna, jämfört med om du ignorerar och kör över. Helt enkelt för att det är så dialog fungerar. Vi förstår inte varandra fullt ut hela tiden, men det är förstärkande för båda parter att vi fortsätter lyssna och agera på varandras kommunikation. 

För att avsluta med ett praktiskt exempel på vad jag menar med att förstärka de små bokstäverna: För någon vecka sedan fick mina stons grupp  tillgång till en hagdel de inte brukar ha så ofta. De har gått där förut flera gånger så den är inte ny för dem. Första dagen fick de bara utforska, men dag två verkade Unna väldigt pepp på träning så hon fick hänga med till ridbanan. En bit in i hennes pass försvann alla hennes hagkompisar i ligghallen i den nya hagdelen. Unna blev då lite långsam i sina responser på signaler och hennes huvud hölls i en lite högre position. Vi tog en paus och hon åt maten på pausstationen lite långsamt. När hon var klar  kom hon varken till mig eller gick till sin startposition som hon brukar. Hon gick till ridbanans grind. Träningsnarkomanen och “snälla-bara-en gång-till-och-en-gång-till-och-en-gång-till” Unna ställde sig vid grinden. Hon stod där så lugnt och fint, och då ville jag verkligen förstärka att hon uttryckte ett lågmält “jag-vill-inte” . Vi gick tillbaka till hagen och hon stannade med mig för avskedsgåva och kli ända tills jag klev ut ur hagen igen. Då sa hon “meep” och satte av i galopp bort till ligghallen för att se vad som hänt med hennes flock. 

Jag tänker att en del som läser ett sådant här exempel kommer att tänka att vi förstärker något oönskat om vi låter hästen “bestämma” när den ska återvända till sin flock. Men för mig är risken att  hamna i trigger stapling och eskalerade tonlägen från oss båda ett sämre alternativ som kommer att förgifta vår träning med dåliga upplevelser. Och med facit i hand har det gått utmärkt att träna hela pass sedan dess, även när flocken gått utom synhåll eller  försvunnit i ligghallen. Det var bara första dygnen som det tydligen var för pirrigt när flocken försvann. Vi måste inte göra exakt allt vi tänkt precis när vi planerat att göra det. Ibland är det mer värt att avbryta och göra något annat och samtidigt få tillfälle att lära sin häst att små bokstäver räcker för att bli hörd.