Jag kör världens bästa tåg!

Det är oftast en glädje i återseende. Idag träffade jag några elever jag inte sett på åratal. Den ena, Hanna, red på den tiden en väldigt fin ponny. Han hette Sylvester var en dansk import e. Schwadroneur och kom till oss som ung och oriden. Han ägdes av Hannas moster, som också är en gammal och kär god vän till mig.

Tråkigt nog för svensk ponnysport sålde vi efter några år Sylvester till Norge. En familj med tre döttrar köpte honom och hos dem blev han kvar hela sitt liv, han blev 25 år. Tror han gick med åtminstone två av döttrarna i det norska ponnylandslaget i dressyr.

Hanna skulle gå färdigt i skolan... Det gjorde hon med besked, hon har varit runt en i en stor del av världen. Mycket studier och arbeten i både det ena och det andra blev det. Idag är hon tillbaka i hemstaden och är bl a en driftig chef och ägare till en av Göteborgs största nattklubbar.

Men Hanna är också en s k återvändare i ridsporten och idag träffades vi igen. Nu rider hon så mycket hon hinner och tycker det är fantastiskt roligt. Ridsporten och hästar fostrar, det har som sagt formats många starka och driftiga chefsämnen bland våra unga utövare. Särskilt bland tjejerna...

Vi var nog båda lika glad över dagens möte och det värmde gott i hjärtat när Hanna berättade hur hon kände.

"När jag gick ner i backen mot ridhuset och hörde din röst, såg dig gå därinne så kändes det så...tryggt!"

Den andra av dagens återvändare var lite äldre när hon slutade träna och pensionerade den hästen hon hade då. Efter det red hon lite i skogen och ägnade sig helhjärtat åt karriären. Nu är hon uppe i sadeln igen, med en envis iver ett komma tillbaka i gammal god form. Så det var enkelt för mig, bara att fortsätta där vi avslutade kändes det som, fast med en annan häst.

För att återknyta till dagens rubrik så är den är en del av ett samtal jag en gång hade med den brittiske dressyrnestorn David Hunt. Eller "vi" hade ska jag säga, för det var under en föreläsning han gjorde för Svenska Dressyrtränarklubben.

Han tog upp frågan med att elever kommer och går, eller att de helt slutar att rida. David tyckte att vi skulle ta det med ro och liknade tränaruppdraget lite med att hur det kan vara att köra ett tåg.

"Under resan kliver människor på och av vid de olika stationerna. Vid slutstationen är det ungefär lika många resenärer på tåget som det var vid starten."

Precis så är det och när jag som minst anar så står återvändarna där. Med nya liv, många erfarenheter inom andra områden men med samma kärlek till hästen och ridningen. De dagarna älskar jag mitt jobb lite mer än annars...

Välkomna tillbaka till ridningen ALLA och idag särskilt Hanna och Anne.

Det är några år mellan bilderna men det är samma Hanna.