Ja, alla börjar vi någonstans.

Härligt med maj månad! Mitt körsbärsträd slog ut i dag och häggen likadant. Våren är min tid, ljuset är min bästa vän.

Det dök upp en tonårsbild på mig i mitt flöde i morse. Jag la ut den på fb och det blev många roliga kommentarer, främst om den Bogner-jacka jag hade på mig. Vi som är födda innan åttiotalet vet vad en Bogner är ...

Men till saken, i samma veva skummade jag en artikel skriven om Patrik Kittels clinic i Helsingborg.  Du kan läsa här:  "Alla ryttare har börjat någonstans" 

Det är klart, alla börjar inte rida med samma mål eller förutsättningar. En del föds in i sporten och andra kliver mer in från sidan, ibland i en viss motvind.

Ett vanligt uttryck "Du kan allt du vill" används ibland för att  markera att det finns möjligheter för alla. Jag skulle säga att det är en sanning med en viss modifikation, men tanken i sig är god. Viljan är en bra pådrivare!

Jag hoppas att alla som vill rida eller prova på att rida får möjligheten. Hästar är verkligen bra för oss människor, bara att få vara bland dem gör gott.

Min egen karriär började verkligen med en orubblig vilja, ett skräckslaget sinne och svaga ekonomiska förutsättningar. Men ridskolan tog väl hand om oss och vi fick en chans.

Eftersom jag var livrädd gillade jag i början de små och lite långsamma ponnyer. Docka, korsning russ/ngt annat var min första stora kärlek. Hon blev min sköthäst.

Här är vi, min lilla ponny och jag. Ni förstår att min ponnytid blev lika kort som mina ben tidigt blev långa. 

Kyra Kyrklund, min vän och idag också mentor, hade en liknande start sin karriär. Innan det var tal om någon ridskola red hon på det som stod till buds. Stark vilja är en sak vi har gemensamt.

Fast hon var nog aldrig så rädd som jag var, kan liksom inte tänka mig det.

Kyra hade lyckan att ha en gudmor som hade en häst. Hon fick rida på den, en arbetshäst och jag hasade runt på små snälla ponnyer. Där skulle det nog tagit slut om inte det funnits en stor skopa dj---ar anamma.

Sammanfattningsvis kan alltså en arbetshäst i Finland skapa en skicklig internationell dressyrryttare/tränare med många OS i bagaget. Vägen var inte spikrak men förutbestämd tror jag.

1981 (tror jag) såg jag denna finska kallblodsryttare rida Grand Prix vid Pingsttävlingarna på Strömsholm. Sen gick jag och närde en dröm, så där ville jag rida ...

Det gick några år, saker och ting gick min väg och "vips" hade min vilja lett mig till Flyinge dit Kyra och Richard precis anlänt. Där hos dem blev jag blev också Grand Prix-ryttare även om den internationella karriären blev en mer modest, nordisk turné.

En bra tränare blev jag och när jag förra året fick Ridsportförbundets pris "Årets tränare" var min glädje och stolthet väldigt stor. Jag hade nått ett av mina mål, att sprida kunskap och lära ut god ridning.

Så även små och långsamma ponnyer kan precis som en finsk arbetshäst skapa Grand Prix-ryttare!

Alla drömmar är bra, i helgen vann en av mina ryttare sin första dressyrtävling och jag blev tårögd när hon berättade. Hon vann ingen GP, långt därifrån men lyckan bryr sig inte om vilka bokstäver som står före klassen. När den helhjärtade satsningen går hem, då är lyckan total.

Ta ett beslut, sätt ett mål och kör. Min första skolfröken sa till oss i första klass: "Sikta mot stjärnorna så kommer du iallafall till grantopparna. Där är också bra att vara"

                                                                              Häng i!  //Kajsa