Ibland faller tårarna ganska okontrollerat

Sommarens väder skapar magi på himlen. Energi tankar jag hos Concorde - min 2 åring e. Cascari. <3

Hej!

Jag har inte hunnit blogga alls denna sommar. När jag summerar högsäsongen om någon vecka så kommer jag dela med mig av vad jag pysslat med. Då kommer ni förstå varför det inte funnits tid att sitta vid datorn.
Det jag dock tänkte göra just nu är att blotta mig själv lite. Förra veckan stod det klart att en häst, som jag verkligen gett allt och lite till för att försöka hjälpa ägarna att rehabilitera, fick somna in. Att låta hästar somna in är inget jag tar lätt på, aldrig någonsin. Jag har sagt till mig själv att den dagen jag inte blir ledsen över en avlivning, då ska jag sluta med mitt arbete. 
Men. Jag brukar klara av att hålla mig professionell tillsammans med hästägare och hålla skenet uppe för hästen. Tårarna brukar komma ute i lastbilen när allt är klart. 

Denna gång klarade jag dock inte det. När jag själv tittade över axeln på veterinären och ultraljudet så fullkomligt bröt jag ihop. Det är så många aspekter i detta som gjorde mig så himla himla ledsen. Och med världens gulligaste ägarfamilj. Som jag skrev till min bästis senare på kvällen, jag ville verkligen att vi skulle laga hästen och ge dem en fortsättning på sagan. Men så blev inte fallet och det tog så himla hårt. Det jag dock tar med mig är värmen från veterinären som stannade kvar på jobbet en fredag kväll för att jag var på väg in. Att hon var med hela vägen och hämtade ner vår andra veterinär som varit inblandad i fallet. Det var inga tvivel om vad som var bäst för hästen och det gick vi självklart på <3

Jag kanske ofta framställer mig i bloggen som en positiv och glad person, det är jag! Jag älskar mitt jobb. Men på kvällen när detta hände kände jag ett behov att få dela med mig av baksidan på yrket. Hästarna blir ju inte bara mina inackorderingar, de blir mina arbetskamrater.

Mvh Annelie