Hoppning på amerikanska. Ett annorlunda koncept.

Crossroads. Tre parallella stallängor plus ridhuset.

God morgon, eller vänta nu, god eftermiddag Hippson läsare!

Det blir lite eftersläpning på vad jag publicerar eftersom ni overthere ligger sex timmar före mig. Så när jag på kvällen skriver om "idag" menar jag alltså igår när ni läser det. Det jag skriver som ska hända imorgon kanske händer precis nu! På ett ungefär.

I min särdeles viktiga position som stallets allt-i-allo ett par timmar om dagen ingår en varierande arbetsbeskrivning. Vojlockstvätt har en hög prioritet och har jag inga speciella projekt som Jan behöver få gjort, då masserar jag ett par valacker som glatt ställer upp eftersom de är skadade och inte har något bättre för sig.

Idag mötte Jan (ägare och tränare) mig i dörren och meddelade stressat att hennes kontor behövde städas. Joe Fargis kommer ju till helgen och hennes kontor och toaletterna är de enda uppvärmda rummen i stallet. Vi utgår alltså från att han hellre värmer sig på hennes kontor än att hänga på toaletten mellan lektionerna. Det känns effektivt att städa när man antingen kan använda en lövblåsare (inte idag), eller att dammandet sköts genom att släpa möblerna till tvättspiltan och helt enkelt spola av dem. Det gillar jag. Inget finlir. Det tar så lång tid.

Fast även med expressstädnings-metoden hann jag inte rida Milla. Det fick Dottern klämma in mellan hennes andra ridåtaganden. Hon rider Kenzie, en hopphäst som hon ska börja tävla i banhoppning, och Caspian, som har bytt jobb från dressyr och tränas till hunter.

Att tävla i banhoppning eller hunt seat. Vad är då skillnaden?

Show jumping/banhoppning/hoppning har ju som bekant ett relativt enkelt koncept. Riv inte. Vägra inte. Och ramla för allt i världen inte av. Rid fort och då finns chansen att vinna inom räckhåll. Enkelt och bra. Klara besked. Alla vet vad som gäller.

Här har vi den väldigt populära Hunt Seat och Equitation som tävlingsform. Ett, för mig, totalt förvirrande bedömningssystem. Divisionernas svårighetsgrad börjar med walk-trot (ingen hoppning, utan just det-skritt och trav) och går sedan upp i höjd till Hunter Derby och 'Big Eq' som ligger runt 1.10-1.20m.

Nedan kommer en enormt förenklad förklaring på Hunt Seat och Equitation. Jag insåg rätt snart när Dottern började tävla för sju år sedan att jag är i totalt mörker vad det gäller de här tävlingarna. Men jag lär mig. Under tiden ser jag till att Dottern och häst är var de ska vara i rätt tid, på rätt plats och där basar jag över checkskrivandet. Och håller häst, lastar häst, håller täcken, vattnar, sadlar, hejjar, tröstar och köper fika.

Nu blir det tyvärr svengelska. Om någon har vettiga översättningar, var snäll och ge mig dem. I hunter divisionerna (2 eller fler hoppklasser och en flat klass - markarbete?) ligger bedömningen på hästen. Väldigt enkelt sett. Domaren vill se en avspänd häst, som rör sig med rytmiska och vägvinnande rörelser. Ingen samling utan man kan säga att formen är lång och låg. Hoppningen ska se lugn och samlad ut med exakt rätt antal galoppsprång mellan hinder som står på en linje. Domaren sätter poäng på varje hopprunda och i flat-klassen, den med mest poäng vinner divisionen och blir champion.

Equitation divisionerna ser liknande ut som hunter divisionerna men nu är det ryttaren som bedöms. Väldigt enkelt sett. Dottern brukade tävla i Equitation, hon föredrog det framför Hunter, men efter att tävlat Kenzie en gång är det hoppning som gäller.

Rida fort och hoppa högt. Vem vill inte det?                                         

Så här snygg var jag när jag hämtade hem stallungen.

/Kajsa