Hej Kristina Alderheim!

Så roligt att få gästblogga som Maries ”parakompis”!

Efter en skallskada 2009 fick jag möjlighet att klassificera mig och min försvagade vänstersida i Skellefteå 2014.
Accepterandet av följderna av olyckan är fortfarande en pågående process men i det stora hela en tacksam sådan.

Med funktionsvariation har jag ”tvingats” fördjupa mig än mer i både min egen och hästens biomekanik. Tyckte nog att jag var en mjuk och följsam ryttare som frisk, som utvecklades tillsammans med tränare.

Men mjukheten var ganska glappig. Jag har lärt mig lyssna bättre och inte bara kräva att min häst ska lyssna på mig.

Idag tror jag faktiskt att jag blivit en behagligare ryttare för min häst. Före, fuskade jag också med min sinnesstämning. Idag sitter jag inte upp om jag är stressad eller i affekt, då gosar vi i stället.

Utvecklingen har varit stor för parasporten sedan jag och Banjo deltog i vårt första SM 2015.

Bredden ökar och jag upplever att grenen får ta mer och mer plats.

Lite tufft är det att rida FEI-programmen som är desamma på alla stora mästerskap.

Att de är motsvarande Grand Prix för friska har jag problem med att acceptera när det kommer till procenten. Det är lätt att kraven på mig själv blir övermäktiga.

På sikt kanske Para växer så pass att det finns utrymme för motsvarande lätt- och medelsvår klass. Fnissar lite åt mig själv när jag skriver det här, verksam msvB-domare som jag är.

Och  jag tror faktiskt att min ”para-resa” fört med sig lite bättre feedback i ett och annat dressyrprotokoll också.

Gott om material och duktiga tränare finns idag inom mental träning och den kunskapen tycker jag vi är skyldiga hästen att skaffa oss, för att vi inte ska trilla dit i frustration. Jag kan liksom inte be Banjo om ursäkt dagen efter för att jag varit grinig och att behöva be om ursäkt allt för ofta är nog heller inte så hållbart för vilken relation som helst.

Kanske blir det ett tionde SM för oss nästa år. Hela 14 år har fuxpojken bott hos mig och när han flyttade till mig, hösten 2010, kallade vi honom Långben för han snubblade mest på sina långa ben.

Turligt nog hade jag hjälp med ridningen i början av då 13-åriga dottern som hade lärts upp av min gamla tävlingshäst Låppan som hon tagit över.

Det och en vinter i en kuperad hage i snöiga Norrbotten gjorde susen för att lära sig var han hade sina ben. Bland de första sakerna vi jobbade med var att det skulle stannas när jag tappade tyglarna, som jag gjorde ganska ofta. Härligt att konstatera att det inte behövs längre – vi vet var vi är på väg utan tyglar.

Jag brukar kalla Banjo för min bästa medicin. En medicin som kickar in redan på morgonen genom att jag måste gå upp och komma igång med sysslor som får igång både kropp och knopp. Oftast så känns det som att jag inte kommer att kunna rida idag, och efter mockningen har nervtrådarna hittat varandra och det funkar att sadla ut trots allt.

En fantastisk resa har vi gjort tillsammans, min häst och jag, med SM, internationella starter och i fjol NM! 19-åringen är hur pigg och glad som helst och har inte lyssnat på pensionssnacket när jag började träna med en yngre förmåga i våras. Nejdå, min kompis håller igång med sin medryttare tills matten kan sitta upp igen efter ett lårbensbrott. Än är det några rekommenderade viloveckor kvar för mig och jag har bara varit uppe på uppsittningsrampen för att drömma lite. Passar utmärkt med en parahäst nu som kan göra en perfekt parkering vid rampen va!