Hej från paradiset Oliva!

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa Ryder har, tillsammans med sin pojkvän Niclas Haking, sin bas på Bäckatorp gård utanför Halmstad. Hon tävlar sina två hästar på 1,20-nivå. Under två månader har hon och Niclas befunnit sig i spanska Oliva, för att ansluta sig till den alltmer utbredda "tävlingsturismen". I Gästbloggen berättar hon mer om hur det funkar att tävla på bortaplan så länge.

Hej!
  
Mitt namn är Kajsa Ryder och jag har fått äran att gästblogga här på Hippson! Just nu befinner jag mig på tävlingarna i Oliva, Spanien, där vårt andra "met" precis har dragit igång. Häng med!

  
Jag tänkte först berätta lite om vår resa hit.

Totalt var vi 6 hästar, 1 chaufför, 2 grooms och så jag under 3 dagars körande. En resa jag inte såg fram emot direkt, men som faktiskt gick hur bra som helst.

Första etappen skulle ta 14 timmar. Vi åkte på natten för att slippa all trafik vilket var väldigt skönt. Vi lämnade Halmstad vid sju på kvällen, körde hela natten i ett sträck och anlände i Tyskland vid nio på morgonen. Trötta men glada att allt hade gått så bra. Som tur är har vi en dörr in till hästdelen i lastbilen så vi kan under tiden vi kör gå och titta till dom. Se till att ingen är för varm eller kall och så ger vi dom mash längs vägen.

I Tyskland fick vi ett eget stall som var hur mysigt som helst.

Vi longerar alla hästarna under stoppen så dom får igång blodcirkulationen.

  
I Tyskland stannade vi i åtta timmar. Då kunde hästarna verkligen få ta det lugnt efter många timmar på lastbilen, plus att vår chaufför (Niclas) behövde sova...

Sen bar det av mot Frankrike! 12 timmar tog det dit. Det var nog den jobbigaste rutten för då ville man bara vara framme. Och väl när vi anlände i Lyon, där vägarna absolut inte är anpassade för lastbil, tog det två timmar innan vi hittade vart man skulle köra in på området där vi skulle stalla upp. Klockan fem på morgonen är det inte helt lätt att hitta en fransman som pratar engelska dessutom, men till slut hittade vi in till "Hippodrome De Lyon Parilly".

Franska uteboxar och frisk luft tyckte nog hästarna var väldigt skönt.

Min Carolina.

Sötaste Firefly tyckte det var skönt att slippa lastbilen ett tag.

Min Toto.

Sen var siktet Barcelona! Tio timmar skulle det ta. Vid sju på morgonen kom vi fram till "Real Club De Polo De Barcelona" som låg mitt i city. Samtidigt föregick det hopptävlingar där, så det var full fart i stallarna vilket var skoj samtidigt som vi hade något att kolla på under tiden hästarna åt och vilade.

Charlotte och Isabelle.

 
I Barcelona stannade vi bara en snabbis. Nu var det dags att styra mot OLIVA! Sex timmars körande kändes helt plötsligt som fem minuter! Vi var framme!!! Och vilket mottagande man fick. Det där hade dom gjort förr. Man fick parkera lastbilen precis vid stallarna under tiden man lastade ur, blev lotsade till våra platser, spån och hö kom direkt så allt gick väldigt smidigt. Sen var det bara att packa upp och göra iordning hästarna för natten.
  
Dags att sova för oss alla, gissa hur pepp man var inför morgondagen... Att se allt i dagsljus, kolla in tävlingsbanorna och bara förstå att man var här. Helt galet! För ett år sedan köpte jag mitt livs första häst för att rida ut i skogen på, vad hände? Underbart hur livet kan bli ibland...
  
/Kajsa