Hästarna i mitt liv; Del 3

När Lufsen blev för liten för mig bytte vi in honom mot C-ponnyn Daim. Då hade jag alltså två C-ponnyer, Kid och Daim.

Daim var en Welsh på ca 136 cm. Han var ganska ädel i typen (men fick lätt en tunna till mage på sommaren) och med jättefint huvud. Han var dock rätt mesig i hoppningen om man inte själv var bestämd och peppade honom. Han var rädd om sig och ville gärna inte riva, så de gånger vi inte var felfria hade det antagligen varit något läskigt hinder inne på banan, enligt Daim.



Lille Daim i paddocken hemma. Kolla det söta lilla ansiktet!

Vi hittade ett knep på Daim, hur vi skulle veta att han var på G eller inte när det var dags för hopptävling. När han var igång i galoppen så började han nämligen låta jättemycket genom näsborrarna. Liksom frusta i varje steg. Lät han så, då kunde man vara lugn, då var han helt med på noterna. Så på framridningen var det bara att sätta full galopp till han började frusta.



Daim var fin i dressyren också och jag startade en hel del dressyrtävlingar på honom också upp till L:B. Det blev även många kombinationstävlingar med honom där det var dressyr första dagen och hoppning andra dagen. Där var vi riktigt grymma och vann de flesta gångerna!

I hoppning hade vi vinster och placeringar upp till L:B och innan vi sålde honom hann vi med att hoppa L:A, och då kom vi första utanför placering. I dressyren blev det många vinster i både L:C och L:B, men vi provade aldrig L:A.



Här vann vi L:B-dressyr i Himledalen (det måste vara den tävlingsplats jag fått mest vinster från på ponnytiden).

Det var också på Daim som min fälttävlanskarriär startade så smått. Jag åkte till Tranemo, ET ridcenter, och tog grönt kort i fälttävlan. Jag åkte sedan dit på sommaren på fälttävlansläger, och Daim älskade terrängen! Vi hann dock aldrig starta någon riktig fälttävlan innan han såldes, men det var med honom jag fick mersmak för fälttävlan och fortsatte med det på de andra ponnyerna jag hade.