Hästarna i mitt liv; Del 1

Låt mig berätta om hästarna i mitt liv, i tur och ordning.

Det hela började med cowboyhästen. Jag är född 1990, och just det året var det tvunget att födas en hel drös med flickor och pojkar som alla vid samma tidpunkt några år senare skulle ha varsin B-ponny. Det var nästintill omöjligt att hitta en B-ponny alltså, och min smarta mamma tänkte slå två flugor i en smäll. Istället för att slåss med massa andra om B-ponnyerna så kom hon på den briljanta idén att vi skulle köpa en C-ponny direkt och hoppa över B-ponnystadiet. På så sätt skulle jag kunna ha min första ponny längre också.

Mamma hittade en C-ponny till salu som stod på Kungsbacka Ridklubb. Nära och bra, den kunde vi åka och kolla på. Det var en vallack, korsning, på 13 år som hette Kid. Han var vit och brun, med svart och vit man och svans. Den sötaste cowboyhäst jag någonsin sett. Jag var väl åtta/nio år och ville ha en ponny. En söt ponny. Kid var söt och jag minns att vi lånade hem honom på prov. Han skötte sig och vi köpte honom.



Fina Kid!

Till en början gick det bra, Kid var bussig och hade hoppat L:A med sin tidigare ryttare, vilket är 100cm. Själv var jag jättehöjdrädd och hoppade helst inte högre än 60-70cm. Kid var 138cm och jag var nog bara 130cm själv när vi köpte honom. Minns att jag i början inte kunde se över honom när jag stod och borstade.

Han var egentligen alldeles för stor för mig i början, och efter ett tag tog han över. Minns så väl när min kompis Frida och jag var ute och red på Skåregärde. Hon hade en jättehet B-ponny, och Kid var egentligen en rätt slö ponny om man inte bankade på ordentligt. I vilket fall som helst så red vi på en grusväg och en bil körde förbi. Båda våra ponnyer blev rädda och stack iväg hem mot stallet. Frida fick stopp på sin ponny, men jag hade inget att säga till om, så det var full galopp ända fram till gårdsplanen. Efter det fick vi order om att ha jaktbett på Kid, för jag hade ingen koll på honom alls.



Hoppla!

Jag tävlade L:D och L:C med Kid, men det gick inte speciellt bra. Jag hade ju aldrig tävlat innan och var både liten och oerfaren. Kid var en räv och smet på sidan lite som han ville och jag hade som sagt inget att säga till om. Han var inte lika bussig längre, och om vi ändå kom runt banan felfritt så var det alldeles för långsamt, så några fina rosetter fick vi inte. Åkte av gjorde jag många gånger också..

Mamma insåg att hennes briljanta idé inte var så himla briljant längre. Jag var ledsen som aldrig kunde få hoppa felfritt och få pris som de andra kompisarna i stallet. Han var helt enkelt för stor för mig och dessutom en lite äldre herre som visste precis vad han sysslade med.

Mamma beslutade sig därför för att köpa en B-ponny till mig ändå, och sälja Kid. Vi hittade en B-ponny Skåne, som hette Lufsen II, som vi köpte. Nu skulle vi alltså sälja Kid, men den lille rackaren måste blivit väldigt svartsjuk och kanske lite ledsen i ögat över att jag fick en annan ponny. Han skärpte därför till sig ordentligt och plötsligt fick vi massor av placeringar, så vi behöll både Kid och Lufsen.



Här kom vi tvåa i en L:C i Himledalen, Varberg.

Jag vågade till och med hoppa L:B på Kid och 90 cm var inte att leka med! Jag kommer ihåg vår debut som om det var igår. Vi var på Skultagården, i Varberg, och det var en jättesvår bana. Det var bedömning två faser (A:1C på den tiden) och det gick nästan inga till omhoppning, och de som kom till omhoppning bara rev och stannade. Kid och jag hoppade felfritt i grunden och hoppade sedan felfritt i omhoppningen också! Vilken lycka! Det var bara en dubbelnolla tidigare, så vi gick in på andra plats. När de sedan ropar in till prisutdelning säger de aldrig mitt namn. Mamma springer till domartornet och frågar varför de inte ropade upp oss. Kid och jag hade fått ett tidsfel i grunden, men de avbröt mig aldrig utan lät mig rida omhoppningen också. Tror ni jag var ledsen? Fastän rundan fortfarande var lika bra så blir man så ledsen och besviken..

Efter vår debut blev det åtminstone många fler starter i L:B med många placeringar och vinster. En vinst kommer jag ihåg extra väl! Kid och jag var det enda felfria ekipaget i L:B i Hermanstorp, och jag var superglad att vi vann. Vad händer då? Speakern ropar ut att på grund av strykningar (det ösregnade) så ska kategori C och D slås ihop. Jag som trodde att jag vunnit skulle nu behöva stå och kolla på alla duktiga D-ponnyekipage. Jag var helt övertygad om att vi knappt skulle få placering, eftersom vi inte gjort snäva svängar och Kid var som sagt lite slö. Flera D-ponnyer gick till omhoppning, men en efter en rev, och till slut stod det klart; Vi vann som enda felfria ekipage, och jag var så stolt att vi slog de stora, duktiga D-ponnyerna!

Finns en hel drös historier att berätta, men jag ska bara dra en till! Vi åkte till Himledalen för att jag skulle rida finalen i Agria Minior Cup med både Kid och Lufsen. Finalen var uppdelad som så att det var både grundomgång och omhoppning, och som vanligt var det snabbast med minst fel vinner. Det som var skoj var att de hade stilbedömning i finalen också i grundomgången. Mamma hade knoppat Lufsen i hopp om att vi skulle vinna stilfinalen, då han alltid galopperade på så käckt. Kid fanns det ingen chans att jag skulle vinna med då han dels hade huvudet högt upp och dels inte hade ren galopp, utan ofta travgalopperade med bakbenen.

Med Lufsen kom jag första utanför placering i finalen och tog inte heller hem stilpriset. Då hängde det nu på Kid att göra en snabb och felfri runda så att vi kunde bli placerade i finalen. Stilpriset var inte att tänka på. Vi gick in och nollade och la oss på placering, men blev sedan utputtade. Även med Kid kom jag alltså första utanför placering, och jag var jättebesviken och ledsen då jag blev första utanför placering med båda hästarna. Vi stod utanför banan och de som blev placerade skulle gå in på prisutdelning, och då ropar de upp vem som vann stilhoppningen. Sara Ekman och Kid. Det gick liksom inte att tro! Korsningsponnyn med oflätad man och som jag fick driva som bara den för att få att galoppera ordentligt. Jag blev jätte, jätteglad och ännu gladare när jag fick ta emot priset. Det var nämligen, en för mig, gigantisk pokal!! Den gick inte att jämföra med de andra i prisskåpet hemma och var helt enorm! Idag känns den inte lika stor som den gjorde då, men den står fortfarande på hedersplatsen i prisskåpet och glänser, och den kommer alltid vara den finaste pokal jag fått.