Gästbloggen: ”Smärtan av att förlora dig går inte att beskriva med ord”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Melina Kellgren har ridit så länge hon kan minnas. Varje jul och födelsedag har hon önskat sig en egen häst. Sommaren 2014 kunde hon slutligen, efter att själv ha jobbat ihop pengar, köpa sin alldeles egna fyrbenta vän och uppfylla sin dröm. Valacken Tore och Melina fick fyra år tillsammans, här skriver hon om saknaden och tomheten, som vi alla kan känna igen oss i.  

 
Foto: Privat

Saknar inte bara hästen – utan även allt runtomkring

”Efter en buköppning, en mängd bakslag och efter att ha varit inlagd i tre omgångar på en månad var det din tur att släppa livet här på jorden.
Smärtan av att förlora dig går inte att beskriva med ord.  Du var min första egna, och under fyra år förgyllde du alla mina dagar. En häst som dig finner jag aldrig igen, och det är jag fullt medveten om. För Tore, du var en på miljonen. Dock är och kommer jag aldrig vara ute efter att ersätta dig, du och dina egenheter stannar kvar på din plats i mitt hjärta, medan en ny häst kommer att inta en annan plats.
Men, om man förbiser all sorg och saknad över att jag förlorat dig, så känner jag mig naken. Jag känner mig naken, halv och felplacerad.

För vad ska jag egentligen göra nu?
De individer som aldrig levt med häst kommer aldrig finna förståelse över hur man inte bara saknar hästen som individ, utan även allt runt om. Jag kan i dag vakna mitt under natten och sakna att mocka, fylla mat och helt enkelt andas häst. När det snöar eller regnar så är den första tanken som slår mig ”har han rätt täcke på sig?”. Trots att han inte finns mer så sker detta per automatik.
Det är en livsstil vi lever. Vi planerar livet utefter hästen och hästens behov. Många tycker vi är helt galna som lägger alla pengar, all energi, all tid och all engagemang på ett djur som, kort och gott, äter och skiter ut våra pengar…
Tanken har slagit mig sedan Tore försvann, att det kanske är nu jag ska ta en paus. Lägga all energi på studier, vänner och pojkvän. Leva ett ”normalt” liv och börja spara pengar och kunna resa och ”leva” på ett annat sätt.
Tanken har slagit mig mer än en gång…

För visst, pojkvännen hade gärna sett mig hemma mer, och pappa hade varit ytterst tacksam över att slippa stå på tävlingar i snöstorm och visst, kompisar hade inte behövt oroa sig över att jag kommer mer än en timme försent till middagar på grund av att hästen var tvungen att bli friserad just då.
Visst, livet hade varit lättare på många vis, speciellt när det kommer till ekonomin. Förstå vilka resor, väskor och skor jag hade kunnat köpa för de pengarna jag lägger på hästen under ett år… Gud… hade haft en drömgarderob och en sjuk solbränna.
Visst, tanken har slagit mig. Men lika snabbt som den slagit mig har jag insett att jag aldrig skulle kunna leva utan hö, bajs, stark stank av ammoniak och en bästa vän på fyra ben.
Att ha häst, att andas och leva för häst är, som vi alla vet, inte ett intresse eller hobby – det är en livsstil. För varje dag som går utan häst känner jag mig mer och mer ”lost”, naken, halv och allmänt förvirrad.
Ny häst kommer det bli. När vet jag inte, det får ta den tid det tar.
Ett tips till er alla där ute, spendera all tid ni har och kan med era fyrbenta vänner, för dagen kommer som ni aldrig vill möta. Dagen då den försvinner och inte står och väntar på dig i boxen mer.

Vila i frid min älskade kille
Januari 2004 – februari 2018

/Melina Kellgren"