Gästbloggen: ”Hej, har du en häst som är borta?”

FOTO: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
För en vecka sedan befarade Petra Nyve i Trollhättan att hennes älskade häst Johnny var försvunnen för alltid. Här berättar hon, med egna ord, om hur valacken kom till rätta igen. En fin historia som lär oss att inte ge upp hoppet!

”Johnny heter en social men ändå lite blyg kille med stor personlighet, som jag efter att ha känt och ridit i ett par år äntligen har köpt och fick hem till vårt eget stall på lördagen. Johnny har tidigare tävlats i hoppning och skulle nu börja sitt liv som motions- och myshäst hos mig.
    
Vi har ett russ och en shettis sedan tidigare, och introduktionen i flocken gick väl inte helt smärtfritt. Russet var helt ovilligt till att dela med sig av sin shettistjej och attackerade Johnny med både huggtänder och sparkar.
Johnny, som är en stor men väldigt snäll häst, försvarade sig bara utan att göra egna utfall. Men vid ett tillfälle fick han in en spark som träffade russet i ansiktet. Det gick bra med Trax, som russet heter, han fick sig en tankeställare och lite respekt för Johnny. Det blev lugnare i den nya flocken och efter flera tillsyner på kvällen och natten gick jag och lade mig och sov, längtandes till söndagen då jag skulle ta min första ridtur hemifrån på finaste hästen!
  
Söndag klockan 8.00 gick jag ut till stallet för att fodra. Framme vid stallet, hästarna går på lösdrift, ser jag russet och shettisen men ingen Johnny. Det första jag tänker är att han håller sig på lite avstånd och står längre bort.
Ju mer jag ropar på honom och börjar gå runt i hagen, desto räddare blir jag. Ingen häst och inget svar på mina rop. Jag går längre och längre in i hagen och håller mig längs staketet för att se om det är helt, samtidigt som jag tänker 'nej, nej, nej' och 'hagen är hel här och här och här'.
    
Jag kommer nästan runt hela hagen när jag vid ett skogsparti, till min fasa, ser att staketet är nere. Hagen är trasig och det finns hovspår både innanför och utanför! Jag ringer till förra ägaren för att se om han har tagit sig dit (cirka 5 kilometer från där vi bor), men där är han inte och inget spår efter honom heller.
Jag börjar leta och ropa efter Johnny och fyra personer kommer snabbt hem till oss, de börjar också leta. Vi håller oss runt stallet och letar efter spår. Jag ringer polisen och hör om de har hört något om en stor, brun och bortsprungen häst. Men ingen framgång där.
  
Jag anmäler honom försvunnen och de lovar att höra av sig om de får in något tips. Då gör jag ett inlägg på Facebook om Johnnys försvinnande, bland annat i en lokal grupp i byn där vi bor. Efter en stund är det cirka 15 personer – underbara grannar, vänner och familj – som har anslutit sig för att hjälpa till att leta.
   
Vi hittar spår från hagen som leder in i skogen och även hästbajs, men efter det kan vi inte se vart spåren leder. Då vi har ett par stora mossar en bit längre in i skogen bakom vårt hus, var detta ställena vi letade vid först. Jag var livrädd för att någon skulle ringa och säga att de hade hittat honom där. Men det kom inget sådant samtal på hela dagen som tur var! Inget annat samtal heller om var Johnny kunde befinna sig, tyvärr.
   
Vi fortsätter leta med ständig återkoppling till varandra, gjorde en grupp på Messenger med alla som var med och letade för att snabbt kunna nå alla med samma information. Så fort min telefon ringde hoppades jag att den som var i luren skulle säga ”Han är här, vi har hittat honom!”. Men inget sådant samtal kom på hela dagen...
  
Vi försöker samordna letandet för att beta av markerna systematiskt, men för min del är det svårt att tänka klart och logiskt när jag är så full av oro. Man vill bara leta. Överallt och hela tiden. Vid tre-tiden samlas vi för matpaus och planering av sökandet. Vi går igenom var vi har sett spår och hur vi ska fortsätta. Några tar sig ut med bil och letar längs landsvägarna runt omkring, några fortsätter till fots eller med fyrhjuling, någon har till och med fått tag på en helikopter som eventuellt kan hjälpa oss.
    
Spåren finns på en sida om huset och stallet, och känslan är att han finns åt det hållet. Så det är däråt vi letar. Tyvärr är detta det hållet där mossarna finns, så en stor oro finns hela tiden där att han ska ha gått ner sig i mossen.
Under dagen hör fler personer av sig för att veta om de kan hjälpa till med något och på FB-grupperna läggs regelbundet bilder upp på hästspår med mera. Dagen går mot kväll utan att någon har sett skymten av Johnny... Alla tycker att det är så konstigt att ingen har sett röken av en stor häst när cirka 15 personer letat i skogarna och längs vägar i över tolv timmar! Också med tanke på att det är en fantastiskt fin vårdag och många är ute och promenerar, grejar i trädgården med mera.
   
När kvällen och mörkret kommer känns det jättejobbigt att veta att Johnny är ensam där ute utan att hitta hem. Runt 21-tiden åker de flesta som varit med och letat hela dagen hem, vi är cirka fem personer som letar till cirka 23. Då inser vi att vi måste pausa letandet för att orka leta på morgonen igen, eller åka till våra jobb.
 
Konstigt nog somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden. Sexton timmars promenad i varierande (!) terräng gjorde nog sitt. Stensov ända tills en av våra hundar väckte mig vid tre-tiden på morgonsnåret. Då sätter oron fart igen.
Jag öppnar ytterdörren för att lyssna om jag hör honom och kilar runt i alla fönster för att se om jag ser något. Efter det är det svårt att få någon mer sömn.
Väckarklockan ringer klockan sex för att få upp barnen till skolan. Jag är som tur är ledig. Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade jobbat! VAB:at (vård av bortsprungen häst)?
   
Klockan 7.50 kör jag yngsta sonen till skolan. Träffar även där folk som undrar hur det går med hästen, om någon har sett honom?
Jag kör sedan hem för att invänta en erfaren jägare och en lika erfaren spårhund, samt fler underbara medmänniskor som har erbjudit sig att komma och hjälpa till.
Klockan 8.05 kommer samtalet som jag inte trodde skulle komma. ”Hej, har du en häst som är borta? Jag ser honom här på landsvägen, vad ska jag göra?”
   
Då slänger jag mig i bilen igen och börjar köra mot vägen där de har sett honom, samtidigt som jag säger ”Han heter Johnny, han är jättesnäll, ta honom i grimman om du kan, prassla med något i fickan om du har, jag är på väg, är där om fem minuter!”. Jag lägger på luren och får ut ett meddelande i Messenger-gruppen att han är hittad och finns på landsvägen – åk dit alla som kan!
 
Efter några minuter ringer killen som har hittat Johnny upp igen och säger att han håller honom i grimman nu men att han är orolig, han sätter på högtalaren i telefonen och ber mig prata med Johnny. Så samtidigt som jag kör som en galning (fast ändå lagligt!) försöker jag låta lugn och prata så lugnande jag kan med en häst i telefonen!
   
När jag har kört cirka fyra kilometer in på landsvägen ser jag flertalet bilar parkerade på båda sidor om vägen och i mitten står…en stor brun häst på alla fyra benen! En sådan otrolig lättnad och glädje! All oro och alla hemska tankar om vad som hade kunnat ha hänt med Johnny rann av mig omedelbart!
    
Jag slänger mig ur bilen och försöker gå lugnt fram till hon, fast jag bara vill skrika och springa fram! Det är en modig tjej som nu har tagit över och håller en svettig Johnny med en bogserlina i grimman, killen som ringde mig var också där tillsammans med folk från bilarna som hade stannat och de som bodde i husen bredvid.
Jag tror att Johnny blev glad och lättad när han såg och hörde mig, någon han kände igen. Jag hade med en påse kraftfoder som han slukade med en gång. Vi fick gå av vägen och in på några snälla människors uppfart, och vänta på transporten som Johnnys förra ägare slängt sig i väg från jobbet och hem och hämtat.
 
Bilarna kan åka i väg och jag tackar, med de få orden jag kan få ur mig, så jättejättemycket för hjälpen. Johnny är till syntes oskadd men väldigt svettig, full med granbarr, en hov har spruckit lite med ser annars hel ut!
Vi går lite fram och tillbaka under tiden vi väntar på transporten, för att lugna oss lite. De väldigt snälla människorna som bodde i huset där vi fick vänta kommer ut med en kopp kaffe och smörgås till mig, och en stor morot till Johnny.
Under hela denna mardröm är jag så glad och tacksam över alla fina människor som på olika sätt har hjälp till! Både kända och okända!
   
När Johnny hör och ser transporten börjar han gnägga och bli otålig, nu vill han hem. Och denna transport känner han igen och har åkt i många gånger förut. Han går glatt på transporten. Vi åker hem och ringer samtidigt en hovslagare som lovar att komma så fort han kan för att åtgärda hoven. Då vi kommer hem stänger jag för så att Johnny får stå inne i stalldelen av lösdriften, för att få dricka och äta i lugnt och ro. Jag tar ut honom på promenader under dagen för att se att han är okej. Och för att jag vill umgås med honom hela tiden efter dessa mardrömsdygn!
    
Den otroliga lättnaden och glädjen jag kände efter att ha hittat honom hel och vid liv gör det nästan, nästan värt alla timmar av oro och ängslan när han var borta (minus blåsor på fötterna och granbarr innanför underbyxorna efter en 16-timmars skogspromenad). Men bara nästan. Jag vill aldrig, aldrig mer att detta ska hända.
   
Nu, några dagar efter händelsen, har vi hunnit mysa massor och har tagit ett par ridturer runt hans nya hem. Johnny är lika glad och positiv som innan. Om inte lite mer modig, självsäker och framåt än tidigare...
  
Jag är så otroligt glad att jag fick tillbaka Johnny. Och evigt tacksam gentemot alla fina själar som hjälpt till! Detta blev en ganska lång historia. Men inte lika lång som de 32 timmar Johnny var borta…
  
/Petra (och Johnny B Goode)"
  

Johnny hemma och välbehållen.