Gästbloggen: Att våga säga till – var går din gräns?

Foto: Zandra Ahl Photography/Zahlo.se

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Norberg bedriver verksamhet på Gesta gård i Stallarholmen. Hon jobbar på heltid som instruktör inom akademisk ridkonst och är licensierad Bent Branderup Trainer. Tillsammans med Anna Lindh, Camilla Frisell och Anna-Clara Olofsson driver hon Facebooksidan Akademisk ridkonst Stockholm & Mälardalen, där detta inlägg först publicerades. De verkar för att sprida kunskap och väcka tankar, för att få fler att få upp ögonen för akademisk ridkonst.
"Vi brinner alla för att kunna sprida och förmedla denna kunskap genom undervisning. Men också med bland annat inlägg som vi turas om att skriva på vår Facebooksida", hälsar Maria.

Att vara hästägare är en fantastisk och alldeles underbar uppgift. Att få njuta av dessa underbara varelser är en gåva. I vårt hästägande och som ansvariga för våra hästars välmående ligger även ett tungt ansvar och vi måste hela tiden brottas med att fatta en hel mängd beslut för våra hästars bästa. Vi är väldigt många hästägare i detta land och vi alla har olika syn på vad som är bäst för våra hästar. Det kan ibland vara svårt att ge råd till andra, med tanke på att det som känns rätt för mig kanske är helt fel för någon annan.
  
Var går då gränsen? Gränsen för när man ska börja lägga sig i andras förhållningssätt till sina hästar. För mig är detta ett fråga om etik. Vad kan man utsätta andra levande varelser för? Att vi tycker och tänker olika kommer vi aldrig ifrån, men en levande varelse ska inte behöva lida eller bli utsatt för fysiska övergrepp som den inte kan skydda sig emot.
  
Har jag då rätten att gå in och tycka att det jag tänker är rätt? Jag anser att om jag ser någon bruka våld mot sin häst ligger det i min fulla rätt att gå in och avbryta något som skulle klassas som misshandel om det vore i människovärlden. Är det lätt? Självklart inte, särskilt inte om den som utför handlingen kanske tycker sig vara professionell eller välutbildad och kunnig.
  
Vad vill jag då med det här inlägget? Jo, att vi alla som känner att vi står på hästarnas sida vågar stå på oss när vi ser någon missbruka sin position. Att våga säga till och påpeka att vi faktiskt ser vad som sker. Många gånger är personen man konfronterar knappt medveten om vad hen gör mot sin häst. 
  
Det här är en svår fråga och även här tycker vi olika. Var går din gräns? En fråga som är nyttig att fundera lite över. Hur agerar jag i en sådan situation och vågar jag? I min vardag är jag lyckligt förskonad från detta då alla i min närhet är varma och omhändertagande hästmänniskor. Att befinna sig i en miljö av likasinnade gör gott för själen. Jag önskar att alla kunde finna glädjen i att umgås och bygga en riktig relation till sin häst, i stället för att se samvaron med hästen endast som en strid och en kamp för prestation. Att alla kunde få uppleva hur underbart det är när man hittar känslan av harmoni i sin relation till hästen. Och få uppleva den tvåvägskommunikation som finns i ett sunt förhållande.
  
Djurägande är ett stort ansvar men också en av de största gåvorna. Jag önskar er alla att kunna njuta av och med era hästar i en god relation.
  
/Maria