Gästblogg: ”Varför är vi i ridsporten så snabba att döma andra?”

Foto: Privat/Erika Näsberg

OM DENNA GÄSTBLOGG
På sin Facebook-sida delade Maria Stigsson, för ett tag sedan, med sig av sina tankar kring det här med att vi är så hårda att döma varandra inom ridsporten. Vi har fått tillåtelse av henne att återpublicera texten här i Gästbloggen.
Maria Stigsson är 33 år och arbetar som ridskolechef på Vissmålens ridklubb i Jönköping. ”Jag skrev inlägget för min egen skull, men också för andra inom ridsporten och kanske framför allt för mina elever. Jag vill tro att vi kan vara bra förebilder för unga, och kan hjälpa och stötta varandra så mycket mer än jag många gånger upplever att vi gör i dag”, säger hon.
På bilden rider Maria Flash On, en sjuåring e. Florencio – Rohdiamant, uppfödd av Pia Blom. Det är också honom texten handlar om. 

"Vet ni vad? Det här inlägget har jag funderat på ett tag. Det här med att vi i ridsporten är så snabba med att döma andra. Att det inte är tillåtet att göra fel eller misslyckas. Vad ger det för signaler till våra unga i sporten? Hur mår vi själva av att efterleva allas krav? Om du dömer mig efter det här inlägget så säger det förmodligen mer om dig än om mig.
  
Vi gör alla fel, så även jag.
 För några månader sedan skulle jag göra framdelsvändning på min häst. Det var lite motigt, han tyckte att det var svårt. Jag är inte ryttaren som tycker att man ska tvinga igenom sin vilja och använde varken spö eller sporrar för att förstärka hjälpen. 
Men där och då tyckte min häst att jag försatte honom i en situation som han inte redde ut och tvärstannade.
Min häst är inte en sådan som man "går på" eller "skäller på", han är väldigt snäll men har mycket nerv och är väldigt känslig. 
Trots fortsatt ridpass utan några som helst krav var han väldigt "spänd i hjärnan". Det kändes inte alls bra – men jag förstod inte då hur mycket jag hade ställt till det, de där få minuterna.

  
Dagen efter tog han inte skänkeln alls. När jag gav framåtdrivande hjälp slog han i niten och blev helt blockerad. 
Jag bestämde där och då, i samråd med min tränare, att han skulle få vila ett par veckor och därefter arbetas från marken innan jag satt upp igen.

I tömkörning och longering har han varit helt avspänd och har arbetat väldigt bra. Vi har flyttat skänkelvikning på marken och har fått det att fungera bra där.
 Innan det var dags att sitta upp igen bad jag min veterinär kolla på honom för att försäkra mig om att det inte var smärtrelaterat.
  
Månader har gått och vi har backat tillbaka till att rida på samma sätt som när man rider in treåringar. Det vill säga – första tiden bli longerad där linföraren har stått för den framåtdrivande hjälpen. När det har fungerat har jag ridit korta stunder lös och kravlöst. Det har gått med myrsteg framåt, men vi har varit väldigt noga med att det ska gå just framåt. Att arbetsglädje är det som är viktigast.
Han har gett mig spänning i form av luftsprång och har visat missnöje vid uppsittning, men har slappnat av och gått bra efter fem-tio minuter. Ofta har då spänningen han har burit på gjort att när han väl har slappnat av, då finns det bara fem minuter av bränsle kvar innan han har blivit jättetrött och det har varit dags att sitta av.
  
Men vet ni vad? I förrgår tränade vi igen, tränaren har hjälpt mig med honom hela vägen genom det här. Då hade jag en häst som efter några luftsprång och försök till att bocka av sig lite överskottsenergi i galoppen var så arbetsglad och full av energi, hela passet på 30 minuter! 
När jag i går satt upp fanns inte ett luftsprång och spänningen var nästintill obefintlig. Jag vet inte när jag var så lycklig på hästryggen sist!
  
Jag ställde till det, det är så fruktansvärt skört det där förtroendet vi har från hästen, tänk på det. En framdelsvändning några sekunder för länge kan förstöra det på en känslig häst. 
Man får inte vara sämre än att man kan rannsaka sig själv och be om hjälp.
Ingen blir bättre på att rida av att inte träna. Min tränare har varit guld värd i det här och jag menar inte att jag är helt i mål, men vi är en god bit på vägen. Att höra en häst frusta och dansa precis som du ber honom om är det bästa vi vet, men det är ett privilegium – inte en rättighet.
Stort tack framför allt till min tränare Marie-Louise Lind och min kollega Linda Andersson som longerat mig i tid och otid. Ni är guld värda.
  
Innan jag sätter punkt vill jag bara säga. Du gör också fel, var inte sämre än att inse att det är DU som måste bryta mönstret och be om hjälp – och var inte fördömande mot andra. Nästa gång kanske det är du själv som gör fel. 
Vi älskar alla hästar! Låt oss stötta varandra i stället.

/Maria Stigsson"