Gästblogg: Om hästmänniskor

Foto: Urban Olsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Nilsson drev under sex år en populär blogg, som gick under namnet "Mullebloggen". Den handlade om hennes och hästen Siglavy Primus aka Mullehästens vardag. I somras fick bloggens stora stjärna, Mullehästen, somna in och matte blev kvar i ett vakuum både som häst- och blogglös. Hon startade då Fnork-bloggen, där hon skriver ner sina reflektioner över hur livet utan häst är.
I veckan publicerades inlägget nedan, som har fått stor spridning i sociala medier. Hippson fick tillåtelse av Helena att återpublicera den härliga texten om hur man om man en gång är en hästmänniska - alltid är en hästmänniska. Här hittar du bloggen.

––––––––––––––––––––––––––

Varför är vi så himla konstiga för en del? I Sverige finns det cirka en halv miljon hästmänniskor. Det är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det finns över 360 000 hästar i landet. Det måste vara nästan omöjligt för någon enda människa att inte ha någon koppling till någon som har koppling till ridsporten. Ändå ser folk ut som de har mött en alien när man avslöjar sitt förskräckligt märkliga val av hobby. Eller val och val, frågan är hur många av oss som aktivt valt hästarna. Vi har nog mest hamnat här, för att det är här vi hör hemma.

Det börjar ganska stadigt i grundskolan, med de sköna typerna som ska ge sig på att skämta om hästar, om att vi inte ska leka med maten, om att vi luktar hästbajs. På så många nivåer kan man önska att det lättar med åren, men nejdå. Det blir möjligen lite mindre skränigt, men det är samma skämt om korv och McDonalds. Och nej, jag skrattar inte. Inte för att det inte är roligt, det kan säkert vara fyndigt ibland. Utan för att vi har hört det förut. Om och om och om igen. Snälla människa, om du nu nödvändigtvis måste förlöjliga min livsstil, kan du inte åtminstone försöka vara lite originell? Det var nästan lite uppiggande när hästköttsskandalen uppdagades och häcklarna fick lite nytt material. Om det inte vore för att de alla drabbades av total panik över att de faktiskt kanske råkat äta hästkött. Då var det tydligen inte mat längre. Det är svårt att hänga med i svängarna ibland ska ni veta.

Att växa upp i hästvärlden är inte enkelt. Det finns en romantiserad bild av en rosaluddig värld där småflickor flätar svansar och pussar ponnyer på mulen. I verkligheten är det sparkar och bett, skitigt slitgöra i timtal, starka hierarkier och orimliga mängder lera. Det handlar om att lära sig säkerhetstänk, att stå på sig, att hitta sitt sociala samspel.

Vi har ingen chans mot hästar rent fysiskt. Om hästen får för sig att dra iväg så är man relativt körd. Vår enda chans är att vara mentalt starka nog att med vår inställning och vårt kroppsspråk tala om för hästen att den helt enkelt inte ska få för sig något sånt. Det är jag som bestämmer här. Det är jag som är störst, det är jag som är starkast, därför är det jag som bestämmer. De flesta hästar köper det om man bara tror på det själv. En häst är ett halvt ton muskler till en hjärna stor som en apelsin som kan bli livrädd för ingenting. Det handlar inte om vad som händer om man vacklar, det handlar om att man helt enkelt inte vacklar alls. Och det lär man sig. Ofta den hårda vägen.

Man lär sig helt enkelt att stå emot det som i teorin verkar fullkomligt vansinnigt. Och så går det ändå. Sen tar vi med oss det ut i resten av livet och står upp för oss själva.

Hästarna lär oss så mycket mer än kunskap om hästar. Som uppvuxen i ett stall får vi snabbt lära oss att kunskap är en styrka och att man ska respektera den som kan mer, oavsett om hon eller han är äldre eller yngre. Vi får lära oss att säkerhet inte är ett skämt och aldrig ska förbises, men vi får också lära oss balansen innan säkerheten övergår i försiktighet och feghet.

Även mer konkreta saker som rakt av fyller en funktion till exempel ute i arbetslivet. Jag höll ridlektioner för att jag älskade hästar och hade något att lära ut. På köpet lärde jag mig att det är helt ofarligt att prata inför folk. Jag kan byta däck och backa med släp. Jag kan städa avloppsbrunnar och vet skillnaden på olika sorters grus.

Ett av mina första sommarjobb var som ridlägerledare för nybörjarbarn på en ridskola. Det var tjugo barn i lågstadieålder, tio sommartjocka hästar som antingen lattjade runt för glatta livet eller tyckte att de hade semester och inte tänkte göra ett skvatt, det var tio medhjälpare i form av hormonstinna pubertetsmonster i åldrarna 13-15, och utöver detta var det föräldrar till samtliga tjugo barn som skulle hjälpa till eller ha åsikter. Jag var 18 år och jag insåg ganska snabbt att antingen får jag folk att lyssna på vad jag säger, eller så kommer det här bli en situation som får begreppet pandemonium att likna en försiktig nysning på tvären. I det läget kan man inte backa, man kan inte vackla. Hästsport är aldrig riskfritt ens när man gör rätt, och om man gör fel kan det bli farligt på riktigt. Man måste göra rätt. Och i det här läget var jag den som visste vad som var rätt.

Idag jobbar jag i en starkt mansdominerad bransch där jag generellt sett alltid sänker medelåldern avsevärt vid de flesta sammankomster. Jag har en tjänst som innebär att jag måste kunna gå in i ett rum fullt med medelålders män och övertyga dem om att det är jag som har rätt. Man kan tänka sig att den kan vara knepigt för en kvinna i trettioårsåldern, men jag lovar, efter ovanstående jobb de där somrarna för längesen så är det här en promenad i parken. Jag är inte speciell på nåt vis, jag är inte extra duktig eller extra bra. Men jag är uppvuxen i ett stall. Jag har hästarna att tacka för det.

Men den viktigaste lektionen som hästarna lär oss är antagligen att crash and burn bara innebär att man måste tillbaka upp i sadeln och ge sig på't igen. Både bokstavligt och bildligt. Med eller utan bruten fot.

Det har hänt något med ridsporten i media de senaste åren (jag säger ridsport nu och inte hästsport, för till exempel travsporten står där det har stått statusmässigt). Väldigt länge var ridsporten i princip osynlig, stora framgångar gav en liten notis på sportbilagans fjärde sida. Men plötsligt syns vi. Kanske har någon förstått hur många vi är. Kanske har någon förstått hur mycket pengar som är i rullning. Kanske blev det ett uppvaknande för alla när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Det pratades om röstkupp, om felaktiga metoder, det ifrågasattes hur en RYTTARE kunde vinna FOLKETS pris?

Vi fuskade inte. Vi är bara jäkligt många. Fråga Lasse Anrell.

Vi är ganska splittrade inom hästsporten, det finns många olika grenar och antagligen lika många åsikter som det finns hästar (eller fler, jag vet många som har fler åsikter än en om lite allt möjligt). Det är ganska ofta det blir ett helveteshål av skitsnack och konflikter, men egentligen är vi som en stor, dysfunktionell familj. Måhända att vi bråkar sinsemellan, men fan ta den som kommer utifrån och talar nedsättande om våra telingar. Då står plötsligt en halv miljon människor vända åt samma håll. Det är ett hett tips att inte stå i vägen.

Men vi har en skyldighet där. Oftast handlar fördomar om okunskap. Och vi har kunskapen. Det är bara genom att förmedla den som vi kan få förståelse för det vi håller på med. Det är bara så vi kan sluta framstå som aliens.

Förklara varför vi gör det vi gör. Förklara det fantastiska med att ha ett samspel, att styra ett halvt ton stort djur. Att hoppa högt, dansa i dressyr, galoppera fort som vinden. Nå nya mål, överträffa sig själv. Att utmana det lite hisnande från hästryggen. Och att få fyrbenta vänner. Förklara glädjen med att få en sölig betformule i håret, att mötas av ett gnägg i hagen efter en lång dag eller att återigen hitta halm under badrumsmattan. Att det är värt att bli smutsig, kall, trött och öm överallt, att aldrig ha tid eller råd med något annat.

Att vara hästmänniska är inte en hobby, inte en sidosyssla. Det är en livsstil. Och man slutar aldrig att vara hästmänniska. Man kan ha pauser, definitivt, av olika längd och frekvens. Men hur man än vänder och vrider på det;

En gång hästmänniska, alltid hästmänniska.