Gästblogg: "Drömmen var att bli hoppryttare"

Foto: Tommy Sarenbrant/Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Författaren Sofie Sarenbrant är en inbiten hästtjej, som via Instagram bjöd på ett härligt klipp från sin tidiga karriär som ung hoppryttare. Den tillhörande texten beskriver något många känner igen sig i och är dessutom en ödmjuk analys av ridsporten. Vi har fått tillåtelse att dela den här i Gästbloggen.

"Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning.
  
Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs: modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla.
Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens ansvar), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen.
  
Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden.
  
Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. 
  
Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 
  
/Sofie"

Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning. . Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs:modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla. Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens fel), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen. Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden. . Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 🙌

Ett inlägg delat av Sofie Sarenbrant (@sofiesarenbrant) 16 Jan 2018 kl. 12:51 PST