Gästblogg: Bruksprovet – en förstagångsupplevelse

Foto: Privat och Hippson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg berättar hon om sitt premiärbesök på Bruksprovet där hon funderar över för vem provet är. Vilka sitter på läktaren och vad vill de ha ut av besöket? Det blir både ris – tyst prov, och ros – läktarguidning med bland andra Maria Gretzer.

"I somras, under Falsterboveckan, kom jag att hamna i samtal med en representant för SWB. Hon berättade för mig att deras största grupp av uppfödare är just sådana som jag: kvinnor som tar ett föl på sitt sto. Själv har jag lite svårt att kalla mig uppfödare, det ligger något professionellt i ordet. Jag ser mig snarare som en kunskapstörstande kund åt SWB och det är ur det perspektivet jag skriver denna sammanfattning och dessa reflektioner, även om jag säkert kan ses representera några ur vad de kallar sin största uppfödargrupp också.

Jag åkte ner till Flyinge främst för att få se Mr Vain, som Stina är betäckt med, live. Lite sent påtänkt kanske, eftersom fölet kommer om dryga två månader, men nyfikenheten på Pappa Häst kanske är förklarlig ändå? ;) Jag har inga planer på att betäcka i år igen, men alla evenemang som andas häst och som ger möjlighet att lära sig något nytt har stark dragningskraft på mig, så jag gasade ner för att se provet under lördagen och söndagen.

På lördagen var det treåriga hopphingstar som löshoppades och treåriga dressyrhingstar som visades under ryttare, fyra- och femåriga hingstar (+ prestationshingstar) hoppades av testryttare (hopphingstarna) och dressyrhingstarna i ålderskategorin reds på backen av testryttare. På söndagen hoppades och reds hingstarna i sina respektive grenar av sina egna ryttare.

Tyst prov
Detta var, med mitt nyfunna avelsintresse, första gången jag åkte på ett bruksprov. Ett år för sent kanske, med tanke på att provet var "tyst" i år och inga kommentarer från domare eller testryttare gavs till skillnad från tidigare år. Jag resonerade som så att man kanske kunde lära sig något på det också; titta, fundera, anteckna och tänka själv, för att få ta del av kommentarerna när provet väl var överståndet... Ja, men tydligen bara för de hingstar som blev godkända. Vad är detta för mörkläggningsstil? Jag har massor av invändningar mot denna typ av censur, som (icke verifierad uppgift) ska ha tillkommit för att hingstägare inte vill att negativ kritik om deras hingstar ska "komma ut" för att det kan sänka värdet på hingsten vid ev. försäljning:

1. Det luktar lite lurt... Domarna kan ju ha låtit bli att släppa igenom hingsten för något som de anser t.ex. kan påverka hållbarheten eller framtida sportprestationer, men detta får vi aldrig veta, utan kan hänvisas till att hingsten hade en dålig dag.

2. Forum för spekulationer: På nätet är det nu fritt fram att spekulera i varför den och den hingsten inte blev godkänd. Hade det inte varit enklare för alla (inklusive hingstägaren. Tror spekulationer är av ondo för alla i slutändan) om anledningarna blev officiella?

3. Icke kundvänligt. Jag antar att bruksprovet är till för oss som sitter på läktarna också. Annars hade man ju kunnat göra ett slutet evenemang med bara hingstvisare och domare och presenterat de godkända hingstarna när provet var överståndet. Vi som sitter på läktarna är väl allt ifrån "bara" intresserade, till folk som funderar på att betäcka med någon av de deltagande hingstarna eller folk som redan har betäckt. Någon form av potentiella kunder är vi iallafall och det här tysta evenemanget var egentligen ganska ointressant om man ser på det ur marknadsföringssynpunkt för hingstarna.

4. Opedagogiskt. Jag har fått uppfattningen att SWB jobbar väldigt aktivt för att öka intresset för och kunskapen om sporthästavel i Sverige. Man är med som utställare på väldigt många evenemang, har starta "Ung SWB" för att uppmuntra unga uppfödare, erbjuder "Uppfödarcoachen" för dem som går i betäckningstankar o.s.v. I mina ögon är Bruksprovet ett gyllene tillfälle att erbjuda intresserade kunskap. Ja, förutsatt att omdömen ges offentligt av domarna då... Under fredagseftermiddagen hade SWB även en utbildning om exteriörbedömning, något jag väldigt gärna hade gått på, om det inte var för att den kostade 650 kr (senior, medlem i SWB). Alldeles för dyrt pris för kunskap som förmodligen på lång sikt återinvesteras i SWB iochmed deltagande i framtida evenemang, potentiellt ökat intresse för exteriördomarutbildningar, större intresse för den egna hästen och kanske planer på ett föl (som registreras in i SWB och visas på unghästtester ordnade av SWB, ja, ni fattar vart jag vill komma).

5. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Precis som att man kan kolla en hästs resultat från treårstest eller tävlingsresultat på TDB när man är i stånd att köpa den. (Kan man få mörka omdömen från bruksprov kanske man också borde kunna få be att radera sin hästs resultat från treårstestet om det inte gick som förväntat ;) )

Läktarguidning
Som kompensation för domarnas moltigande hade SWB engagerat initierade personer som höll läktarguidning under lördagen. Man kunde hyra en liten mottagare + hörlurar för 100 kronor (som gjorde att provet blev dubbelt så dyrt den dagen, eftersom inträdet också var på 100 kronor) och istället lyssna till Wanja Wallemyr som guidade de treåriga dressyrhingstarnas uppvisning under egen ryttare, Maria Gretzer som kommenterade under testridning för hopphingstar och Kerstin André som kommenterade testridningarna på dressyrhingstarna. Guidningen skulle ha fungerat under morgonens löshoppning av hoppstammade treårshingstar också, men tydligen störde publikens sändare ut personalens nere i ringen, så löshoppningen fick vara tyst.

Hursomhelst så var guidningen otroligt bra! Särskilt Maria Gretzers. Hon var rak, kunnig (såklart...) och intresserad av att föra en dialog med publiken. Istället för att bara säga vad hon tyckte om ekipagen, så gav hon en fyllig bakgrund till de bägge testryttarna, kommenterade deras ridstilar och hur de kompletterade varandra (Linda Heed och Dave Maarse), kommenterade hästarna och frågade efter publikens funderingar och kommentarer på ett öppenhjärtigt sätt. Det blev snarare som en dialog där uppe på läktaren där man fick lufta sina funderingar om allt från de enskilda ekipagen till hela bruksprovsformatet och vad vi förväntar oss av våra unga hästar, med en expert som såg till att hålla stämningen högt i tak. Väldigt värdefullt!

Maria gav även sin syn på detta med att hålla ett tyst prov. Hon menade att det kunde vara lika bra, då upplevelsen på senare år är att domarna ändå inte har kunnat säga något negativt om hingstarna med tanke på efterföljande reaktioner. För egen del kan jag tänka mig att byta ut domarkommentarer mot den form av läktarguidning som hölls i år, men då får guidningen gärna ingå i inträdet samt att domarnas slutliga kommentarer ska publiceras, även för de hingstar som inte klarade provet!

Även under Andrés guidning var det ett bra samspel med publiken. Hon bad oss om våra funderingar i jämförelser mellan de olika hingstarna som visades samtidigt och gav även sin syn på saken. Även här var guidningen öppen för frågor och själv ville jag gärna höra mer om hästarnas olika exteriör som ledde till olika egenskaper vid ridning. Som sidekick hade Kerstin uppfödaren Ulrica Jacobs vilket var en lyckad kombination. Särskilt under visningen av Aideean och Conde Nord kom Ulrica med inputs som gjorde det tydligt att man söker efter olika saker, beroende på för vem man avlar häst. Många i publiken röstade på Aideean, troligen för att han gav ett lugnare och mer harmoniskt intryck, medan Ulrica hellre såg Conde Nord på sina ston. I mina ögon, och med tanke på vad jag skulle vilja få fram i en häst, verkar CN alltför känslig, medan jag tillochmed blev ridsugen av att se Mattias Janssons coola och harmoniska visning av Aideean.

Domaren som ändå pratade
Under visningen av dressyrhingstarna under egen ryttare (även de treåriga) har det kommenterats runtomkring på sociala medier att sportrepresentant Susanne Gielen gav instruktioner till vissa av ekipagen. Vissa menar att detta var orättvist, antingen för att de som fick instruktioner fick mer hjälp att visa sina hingstar på ett fördelaktigt sätt, eller att ryttarna som fick instruktioner kanske tog illa vid sig och där har vi det igen, balansgången mellan ryttarnas integritet och hästarnas möjlighet att kunna vara så bra som möjligt. I min värld är ryttarna bara ett redskap för att visa fram hästen på mest representativa sätt. Deras ridning skall inte bedömas, utan hur hästen ter sig under dem. Menade Gielen att hon kunde få se mer av hästarnas kapacitet och potential genom att instruera ryttarna: so be it! Inte annat än rättvist mot hästarna. De hästar som inte kommenterades får man väl anta visades på ett föredömligt sätt där hon fick se både upp- och nedväxlingar i harmoni.

För egen del kunde jag inte annat än sympatisera med hennes instruktioner. De handlade allihopa om att släppa hästen ifrån sig, låta den sträcka lite på sig, komma i balans och visa sin naturliga gång. Vissa verkade ha svårigheter med detta. Det kanske inte säger lika mycket om hästen som det sätt den rids på, men jag tyckte ändå att efterlevnaden av Gielens instruktioner var intressant och rätt avslöjande. Kunde man få ner hästen i tempo utan att korta tygeln så mycket? Kunde den skritta lite långsammare utan att tappa takten? Hon fick dessutom be ryttarna på de treåriga hästarna att flera gånger under samma ritt att ställa sig i fältsits eller rida lätt. Vad är detta för trend med att sitta tungt på så unga hästar? I mina ögon vittnar det om ridning där hästarna kläms in i en form när ryttarna är så nödbedda om att lätta av i hand och säte.

Jag kunde inte heller låta bli att fråga Wallemyr varför absolut ingen rider med remontnosgrimma längre. Aachennosgrimmor med tillhörande snokrem på varenda häst, även om man vet att de fortfarande skiftar tänder vid tre års ålder. Hon verkade fundera på samma sak och tyckte att det var en bra fråga, men jag vet, det är ju inte hon som ska besvara den; det är alla de som använder sig av aachennosgrimman. Jag kan ändå inte låta bli att ställa dessa frågor i vad som verkar vara ett normaliserande av utrustning och ridstil på unga hästar som hör till hästar som kommit högre upp i ålder och utbildning.

Manlig och kvinnlig testryttare
SWB har gjort ett bra jobb med att välja ut testryttare till hästarna. Ett smart drag är att ha en manlig och en kvinnlig testryttare. För egen del känns det viktigt att hingstarna ska kunna bli ridna av olika stilar, och främst att de ska kunna visas utan alltför dominerande ridning, medan andra säkert känner igen sig mer i en mer handfast ridstil.

Särskilt roligt tyckte jag att det var att titta på testryttarna i hoppning. Linda Heed satt mest och log medan den ena hingsten sprallade värre än den andre. Sedan när de slutade var det "klapp-klapp" och iväg. Hon var konsekvent och korrigerade då det behövdes, men ren livsyster och eventuell spänning gjordes det ingen affär av. Dave Maarse kanske inte visade samma ridlycka med hela kroppen, men så fint han red! Och superkonsekvent utan att någonsin bli hård i ridningen. Det var som att alla hästar förstod honom och ville samarbeta med en gång. Han satt så still och verkade ha ett sådant lugn i kroppen att det kanske till och med blev lite för lugnt med vissa hästar ;) Lindas ridning var... "busigare", något som också verkade uppskattas av de flesta unga hingstarna.

Testryttarna i hoppning visade förtroende för hästarna och lät dem jogga runt på halvlång tygel medan de spanade in banan och väntade på den andre.

Dressyrens testryttare Eva Möller och Theo Hanzon kompletterade också varandra fint. De flesta hästar verkade trivas bättre med Eva på ryggen och i min smak red Theo lite för dominerande. Å andra sidan verkade de ha ett solitt upplägg där Eva (som är en mycket rutinerad unghästvisare) ville testa hästarna under lite friare former och hur de gick där de gick som bäst, mest avspända och bekväma, medan Theo satte lite mer tryck i alla hästar för att helt enkelt "känna på dem"; var de hade sina gränser och begränsningar. För egen del hade det räckt med att se Eva rida, men man får väl också ha i baktanke att detta är ett prov, där hingstarna blir testade under former som är mer ansträngande än den vanliga hemmaträningen, för att kunna göra en så komplett bedömning av dem som möjligt.

Vad förväntar vi oss av de unga hästarna? Provet är för de bästa
Det är svårt att förstå att hästarna är så unga som de är. De är helt fantastiska! Och visst har det hänt saker med unghästmaterialet. Jag frågade Maria Gretzer specifikt om det under läktarguidningen och hon bekräftade att det skett en enorm utveckling i hur kapabla hästarna är. Men det är vanskligt, det där med att hästarna fått så mycket bättre fysiska förutsättningar. Hänger psyket med när man rider en fyraårig häst i en form som lätt skulle platsa i en Lätt A? Och hur mår kroppen i ett hållbarhetsperspektiv? Är hästarnas fysiska förutsättningar såpass ändrade att man kan "rida ihop" dem innan allt det där grundläggande, uppbyggande jobbet är gjort? Jag har svårt att acceptera det utan att ha tagit del av någon forskning som bekräftar detta och hade gärna sett mer avspändhet, mer nosryggar i eller framför lodplanet, mer lätta säten och mindre disciplin, främst i dressyren. Hoppningen upplevde jag som... mjukare och att ryttarna mest fanns där som stöd för hästarna att visa sin egen hoppförmåga och att de fick rulla på i den form där de kände sig mest bekväma. 
  
/Caroline Johansson"