Gästblogg: Bo Tibblin om lösgjordhet och eftergift

Foto: Adobe Stock och Malin Andersson 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Den bloggande dressyrnestorn Bo Tibblin tar ofta upp tänkvärda frågeställningar i sin blogg. I sitt senaste inlägg uppmärksammar han skillnaden mellan lösgjordhet och eftergift. Något som inte alltid är en självklarhet att ryttare vet skillnaden på.

"Lösgjordhet och eftergift. Detta är två begrepp, som grundligt borde diskuteras och framför allt definieras. Man får ofta intrycket att det bara är uttryck som används utan att egentligen veta vad man menar. Och det finns utan tvekan inga självklara definitioner av detta.
Vad man först och främst kan konstatera är att det ena inte kan existera utan det andra. De måste då också skapas parallellt. I Tyskland används ibland ordet ”Zufriedenheit” – välbefinnande, tillfredsställelse – i stället för lösgjordhet. Det är ganska väl beskrivande av vad det handlar om.
Hästen ska trivas under sin ryttare och i sitt arbete. Det ska präglas av ”harmoni”. Detta är också ett lite svårbeskrivet tillstånd. Jag brukar säga att harmoni kännetecknas av att alla faktorer hos såväl ryttare som häst ska samverka mot det önskade målet. Man ska inte se något som motverkar detta. Då kan man tala om harmoni.
  
Detta tillstånd kan bara skapas genom en riktig och välbalanserad utbildning av häst och ryttare. Man ser ofta exempel på ryttare som genom att böja, bända och ”trycka på” tror att de kan uppnå tillståndet. Här kommer definitionen av ”eftergift” in.
Det är en direkt översättning av engelska ”submission” som betyder ”underkastelse, undergivenhet”. Detta kan man uppnå på tidigare angivet sätt. Hästen har ”givit upp” och fogat sig. Men det är inte vad vi menar med riktig dressyr.
Den ärliga lösgjordheten ska skapas genom ett efter hästens förutsättningar planerat utbildningsprogram. Detta måste vara långsiktigt och baseras på väl genomtänkta gymnastiska övningar som bygger på varandra. Först då kan resultatet bli ”zufriedenheit”. Den falska lösgjordheten ser man ofta resultatet av på tävlingsbanan med korta halsar, indragna nosar och oroliga munnar som följd.
  
En faktor som är mycket avslöjande när det gäller äkta lösgjordhet är ”takten”. En lösgjord häst ska kunna bibehålla takt och rytm inom samtliga gångarter både rakt ut och i samband med rörelser. Brist på ärlig lösgjordhet framträder mer och mer ju högre upp i klasserna man kommer.
En rörelse som är tydligt avslöjande är piaff. Hur ofta ser man inte hästar som i stället för piaff utför en ”kort promenad med hög fotflyttning”? Och det är inte ofta man ser en ren tvåtakt i piaffen. Det ska ju vara trav i det närmaste på stället.
Man ser också hästar som trampar högre bak än fram. Allt detta ät tydliga tecken på bristande lösgjordhet. Vid tävling bestraffas alltför sällan dessa felaktiga typer av piaff med underbetyg. Man försöker hitta förmildrande faktorer, men detta skapar en för liten skillnad i betyg mot dem som utför rörelsen korrekt.
Som jag inledningsvis skrev anser jag att man i alla utbildningar skulle lägga mycket större vikt vid detta ämne. Och det är ingenting man gör genom en tillfällig diskussion eller demonstration. Det måste åstadkommas genom ett ”samtänkande” mellan välutbildade tränare och domare.

/Bo"