Gästblogg: "Att känna sig otillräcklig"

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erika Wenderyd är 19 år och tillbringar all ledig tid i stallet med sina tre hästar. Till vardags arbetar hon som modell, men hästarna är stora passionen. Som både ponny- och juniorryttare har hon deltagit i SM, just nu ligger hinderhöjden på 1,40-nivå med siktet inställt på 1,45 under kommande säsong. Hennes senaste blogginlägg har fått stor uppmärksamhet och vi har fått tillåtelse att publicera det här i Gästbloggen.

"Prestationsångest. Ett ord som är väldigt bekant för mig. Som tävlingsryttare stöter jag på känslan ofta, men även då jag gör modelljobb, går på castings, gick i skolan, spelade innebandy, fotboll, sjöng i konfirmationskören, stickade på syslöjden eller bakar. I mitt huvud är allt en tävling som jag måste vinna.
  
För mig har ångesten alltid varit kopplad till de saker jag själv anser mig kunna, om jag ska utföra någonting jag vet att jag inte är bra på eller har provat förut accepterar jag att jag inte är bra. Så fort jag ska prestera inom någonting jag tycker att jag borde klara av (även om det är någonting nytt inom t.ex. skolämnet) blir jag helt blockerad. Får panik. MÅSTE prestera.
Detta var väldigt påtagligt i skolan. Varje gång vi skulle ha något prov, oavsett ämne, fick jag ångest. Jag vågade nästan inte göra provet för att jag var rädd att misslyckas. Eftersom jag alltid har haft relativt lätt för skolan satte jag en gräns som var lägsta accepterade nivå (som jag tyckte), i just detta fall var det ett C.
Jag minns så tydligt när jag skulle skriva nationella proven i matte i tvåan på gymnasiet. Det var uppdelat i tre delar, efter varje del var det en paus på 30 minuter. Dessa pauser spenderade jag inlåst på toan där jag grät och ringde mamma för stöd. Allt kändes skit, jag kunde ingenting, fattade ingenting, skulle säkert få F osv osv osv. Hur slutade det? Jag fick ett B.
  
Att vara tävlingsinriktad och ha mål är positivt. Att ha en vilja att nå målen och prestera är det som tar oss framåt. Däremot måste det finnas en gräns, man får inte sätta mentala spärrar för sig själv. Jag tror med facit i hand att jag hade kunnat prestera ännu bättre i skolan om jag hade tillåtit mig själv att försöka.
I allt för många fall begränsar jag mig själv för att jag är rädd för att misslyckas. Håller mig på den säkra sidan. Men jag ska också säga att jag ofta gör saker jag inte heller vågar, för att jag har ett driv. Allt handlar om att vända ångesten till ett driv att ta sig framåt.
  
Dessa känslor tror jag är kopplade till dålig självkänsla. Man drar en parallell mellan prestation/resultat och ens värde som människa. Om jag inte presterar bra på tävlingen är jag inte lika mycket värd som person. Om jag inte lyckas få jobbet på den här castingen är jag inte värd någonting. Detta är FEL FEL FEL och jag vet det själv.
Jag försöker alltid i den mån jag kan pusha andra till att ta steget och prova, att försöka, att vara nöjda över sin prestation även om det inte riktigt blev lika bra som de tänkt. Självklart är det svårare för mig att själv leva som jag lär. Det är det alltid.
Jag tror att jag hela tiden utvecklas på denna punkt. Det är väldigt mycket lättare för mig att ta motgångar nu än vad det var förr. Självklart har jag mina stunder då jag gråter och har ångest för att jag inte har lyckats ta mig dit jag ville, men det händer mer sällan. Jag orkar oftast hålla isär min prestation och vem jag är som person.
  
Att ta över en ponny/häst efter en annan ryttare är alltid svårt. Jag vet. Föregående ryttare har presterat upp till en viss nivå och man vill lyckas med samma. Släpp den pressen, tänk inte så. Du tar inte vid där den föregående ryttaren slutar. Du och din häst skriver er egen historia.
Om jag köper en häst som har hoppat 1,50 med ryttaren jag köper av, betyder inte det automatiskt att jag och den hästen kan hoppa 1,50. Kanske tog det den föregående ryttaren fem år att komma dit? Då tar det förmodligen lite tid för mig med.
  
Jag tror att det är så himla viktigt att släppa allt runt omkring sig för att lyckas. Att inte jämföra sig själv med andra, oavsett vad det handlar om. Alla individer är olika och har olika förutsättningar, därför är det omöjligt att jämföra och rangordna. Du är du och du äger din prestation.
När jag red ponny och i början som junior på häst, tänkte jag väldigt mycket på hur jag presterade, vad andra tycker, vad säger landslagsledningen? Kommer jag någonsin att vara bra nog etc. Det har jag slutat med nu. Bara dålig energi.
  
Skit i vad andra tycker, det viktigaste är väl vad DU tycker? Om du är nöjd med det du gör, då är det perfekt. Jag har nu slutat bry mig. Jag vet att jag inte hoppar högt nog för att knipa en landslagsplats som YR, men helt ärligt rör det mig inte i ryggen, för jag har så ofantligt roligt med mina hästar. Det finns inget roligare än att hoppa en speedklass med Chalice, göra det vi är bra på, känna oss duktiga. Jag älskar det.
För mig är ingenting annat än vår glädje viktigt. Vi gör väl ändå detta för att vi älskar sporten och vill ha roligt? Så varför inte ha kul på den nivå man är? Jag har högre mål, jag vill framåt, men tar det som det kommer. Den dagen jag känner att vi är redo att ta ett steg upp, debutera 1,45 – då gör vi det. Jag stressar inte.
  
Våga ha roligt och framför allt, våga försöka. Det är detta som tar oss framåt.

Mvh Erika"