Flashback

I och med att Falsterbo är i full gång blir man så klart lite nostalgisk. I år ska jag varken vara med och rida eller åka ner och titta. Jag vann två biljetter till valfri dag från Folksam, men så här innan semestern känner jag att jag inte har råd att ta ledigt från jobbet. Tacka gudarna för Internet!

Tänkte i alla fall än en gång publicera inlägget som jag skrev förra året efter att Hedda och jag vann Sydsvenskan Falsterbo Hunting. Mest för min egen skull, men även om någon annan vill slå ihjäl lite tid och läsa min toklånga roman.

Enjoy!

_______________________________________________________________________________

Okej, här kommer min egna lilla roman om onsdag den 11 juli 2012, bästa dagen i mitt liv!


Jag hade ställt klockan på strax efter fyra på morgonen. Ville absolut inte riskera att försova mig, och när klockan ringde var det bara att sätta sig käpprätt upp i sängen. Klädde på mig, packade ihop alla kläderna som skulle med, datorn, kameran och allt annat kraffs. Sedan ut till stallet, borsta lite på Hedda, sätta på transportskydd och hela den biten. Checka av så att jag inte glömt något.


Vi hade siktat på att åka klockan sex, och strax innan sex dök kära grannen Therese upp som skulle följa med och agera moraliskt stöd (fungerade ju super!). Catrine skulle också åka med oss ner, och strax efter sex började bilen rulla med mamma som chaufför, Catrine i andra framsätet och Therese, pappa och jag inklämda i baksätet. Pappa hade fixat frukost och det var ju bara att börja proppa i sig, för jag visste att senare skulle ingen mat komma ner i magen utan att komma upp igen. Han hade givetvis köpt massa godis också, och Therese hade med sig Sourcream & Onion chips. Vilken frossa, vilken uppladdning! Det får bli mitt bästa tips, skit i allt vad proteinshake heter och ät massa godis och chips istället. Perfekta uppladdningen, som uppenbarligen funkade?!?


Väl nere i Falsterbo checkade vi in Hedda i sin box. Jag hade satt över boxpengarna för drygt en vecka sedan på deras konto. Egentligen skulle man betala på plats, men jag hade frågat Boel, som håller i boxarna, om jag inte kunde få föra över pengar istället för att ha det avklarat. Det var helt OK, men givetvis blev det lite strul när mamma skulle checka in Hedda. Hennes box fanns, men inte min betalning. När jag sa till mamma i telefonen att jag hade pratat med honom, Boel, flera gånger om detta, och mamma stod med Boel mitt emot sig så blev det ju lite pinsamt. Boel var nämligen inte en han, utan en hon. Hoppsan! Men då kom Boel ihåg att hon hade mailat med mig. Problem solved alltså.


Eftersom jag började bli nervös så ville jag byta om till mina tävlingskläder direkt. Klockan var tio på förmiddagen och jag skulle rida strax efter halv fyra på eftermiddagen, men det kan ju vara skönt att gå in sina ridbyxor och ridstövlar, eller vad säger ni? Vi kollade på hoppklasserna på förmiddagen, gick omkring lite på mässan, försökte andas i djupa, lugna andetag. När klockan var 12 var det dags för lite lunch. En ceasarsallad, där jag vågade mig på bladen och krutongerna. Någon kycklingbit slank med ned. Nervositeten kom krypandes och mat var inget jag ville tänka på. 


Klockan slog ett och det var dags för briefingmöte. Alla som skulle rida huntingen samlades vid framhoppning och vi fick banskisser utdelade och en del information. Sedan började vi gå terrängbanan. Den var nästan identisk med förra årets, förutom att denna var lite längre med några extra hinder. Jag kände mig relativt lugn, säkert för att mitt moraliska stöd Therese gick banan med mig! Jag visste att terränghindren inte skulle vara några problem för Hedda, men man vet ju aldrig, olyckor kan hända.


Efter att vi gått terrängen satt jag och repeterade den om och om igen. Sedan gick jag hoppbanan. Den som jag drömt mardrömmar om. Inte för att hindren är läskiga eller stora, utan för förra årets missöde. När Hedda och jag hoppar in på hoppbanan igen, rider i full fart, har två hinder kvar, och jag tror att det bara är ett, och glatt svänger upp snävt och fint mot sista hindret medan publiken och speakern förtvivlat skriker "FEL HINDER". Tror ni man känner pressen på att komma ihåg banan eller? Det har liksom aldrig hänt innan, och så händer det på just DEN tävlingen. Det var helt klart det som jag var mest nervös för i år. Att göra om samma misstag. Hade jag gjort det hade det varit skott i pannan på mig. Punkt.


Jag repeterade hela banan i mitt huvud säkert 300 gånger och för de som var med mig minst lika många. Jag skulle INTE glömma den. 


Klockan tre började jag leda runt Hedda på framridningen. Visade henne för veterinären som tyckte allt såg bra ut. Kvart över hoppade jag upp och fortsatte skritta. Halv fyra gick startskottet för Sydsvenskan Falsterbo Hunting och första ryttaren susade iväg. Jag började trava så smått och visste att jag hade fyra ryttare på mig innan min tur. Travade och galopperade, sedan tog jag två språng på räcket och två språng på oxern. Det räckte gott och väl. Sedan blev det lite till galopp. Nu var det dags för ryttaren innan mig. Då var det alltså 5 minuter kvar till min tur. Nu började hjärtat lite smått komma igång, när plötsligt en funktionär skriker att jag ska gå in på banan. Eh, va? Ryttaren innan hade alltså blivit utesluten inne på hoppbanan. Okej, det var bara att trava i full karriär mot insläppet. Detta var nog det bästa som kunde hända faktiskt. Att hastigt bli inkastad på banan. Då hann liksom inte den riktiga nervositeten komma.


Hedda visste direkt var det var frågan om. Öronen spikrakt fram och jätteglad att få komma in på stora gräsbanan med all publik. Jag själv satt säkert och log som ett fån.


Startsignal given. Galopp fattad. Nu kör vi!


Inne på hoppbanan var det sju hinder. Bland annat var den gigantiska vattengraven med, men som tur var fanns det ett alternativ till den. Hedda och jag hoppade ju vattengrav för första gången för knappt en månad sedan. Hon gjorde det galant och hade bergis hoppat den i Falsterbo också. Jag litar på henne till 110%, men på mig själv 50%, och jag ville så gärna bara att vi skulle ta oss runt felfritt, så att välja chicken-hindret var ett självklart val!


Vi hoppade ut från gräsbanan och satte fart mot terräng hindren. Jag stod upp i lätt sist och lät Hedda gå i precis vilket tempo hon ville. Jag bara styrde. Eftersom vi inte har tränat någon speciell kondition så ville jag inte pressa på henne. Nu har Hedda en förbaskat bra grundkondis, blir aldrig trött och skulle springa till hon stupar. Det var underbart att bara sitta där, på hennes rygg, medan hon galopperade på snabbt, sökte hinder, flög över och bara hade the time of her life.


Vi hoppade in på hoppbanan igen, publiken jublade och jag hörde hur speakern pratade exalterat. Vad han sa har jag ingen aning om, man hör, men man hör inte. Nu hade jag stenkoll på hindren och vi hoppade de sista hindren felfritt och susade i mål. En snabb ritt, visade det sig, och dessutom helt felfria på hinder. Åh vad lycklig jag var, och fortfarande är! Travade ut till framridningen och travade av henne. De andra ryttarna gav oss massa beröm och jag var så, så glad att vi genomförde huntingen på bästa sätt.


Heddas gamla ägare, Petra, som också tog hem henne från Irland och red in henne, var så klart där och kollade och hejade på oss. Hon och hennes dotter kom utspringandes till framridningen, och likaså våra vänner Lena och Sara! Mamma och Therese kom också i full fart! När jag skrittat av henne började jag gråta av lycka, att vi faktiskt genomfört huntingen felfritt och till och med låg i ledningen. Visserligen var det många ryttare kvar, men jag var sååå nöjd! Vi stod och snyftade allihopa en stund med stora leenden på läpparna. 


De andra gick sedan tillbaka till läktaren för att hålla koll, medan jag, Hedda, Petra och Linnea stod kvar på framridningen. Jag pratade hela tiden med pappa i mobilen, eftersom jag inte såg jumbotronen från framridningen. Ekipage efter ekipage var långsammare eller rev massa hinder. 


Plötsligt var det bara fyra ryttare kvar och hoppet om en placering tändes! Jag var ju redan kanonnöjd med vår ritt, men tänk att kanske få en liten rosett och gå in på prisutdelning framför all publik? Fjärde sista ryttaren var långsammare och det stod klart att Hedda och jag skulle bli sämst 4:a, och dessutom minst 5000 kronor rikare! Nästa ryttare var också långsammare. Sämst 3:a! Likadant näst sista ryttaren var också långsammare och vi skulle bli sämst 2:a! Fantastiskt! Sist ut var Ellen Brunes och när hon hoppade ut från hoppbanan ropar speakern att hon ligger på samma mellantid som Hedda och mig. Otroligt spännande! Dock sker olyckan redan på andra hindret ute i terrängen, på spetsen, precis där vi står. Hästen får inte upp ena frambenet och stupar över hindret, och landar halvt på Ellen! Jag och många andra skriker av fasa! Hästen reser sig ganska snabbt och verkar helt okej, Ellen blir dock liggandes. Ambulans är snabbt på plats och även om Ellen var vid medvetande så fick de åka till sjukhuset. Allting liksom stannade till där, när jag plötsligt inser att "Shit, det var ju sista ryttaren?!".


Helt plötsligt var alltså tävlingen slut, och Hedda och jag stod som segrare?! Omöjligt?! Ofattbart! Fantastiskt!!!!


En funktionär kommer med det vackra, underbara, fina segertäcket. Ljusblått med gul kant och med texten Falsterbo Horse Show. Hur många äger ett sådant liksom?! WOW! En megastor rosett blev dessutom påsatt på Heddas träns.


Lugnt och sansat skrittade vi in på stora gräsbanan för prisutdelning. Hedda i täten och hur lugn som helst. De andra hästarna var stissiga av jublet och applåderna. När Hedda och jag ställt upp i mitten av pelarna stod hon där på halvlång tygel, hur cool som helst, som om hon inte gjort annat. En riktig superstar alltså! :)


Speakern snackar, jag får blommor och en  bok, fotograferna klickar hej vilt, publiken jublar, och plötsligt kommer det. Frågan som man alltid drömt att få svara på. Som man fantiserat om hur svaret skulle lyda.


"Hur känns det?"


Jajjemen, jag har mitt svar på film. Inte riktigt som jag föreställt mig alla gånger när jag fantiserat om vinsten. Men ja, det var i alla fall helt äkta från hjärtat. Jag var halvt mållös, ville storgråta och skratta samtidigt, och fick inte fram speciellt mycket egentligen, mer än det viktigaste, att Hedda är bäst!


Sedan fick vi sätta fart runt banan i ärevarv. Sara Ekman & Dream Purple Music i täten på ett ärevarv inne på Falsterbo Horse Show. Vem hade trott det liksom?!


Direkt efteråt blev jag inkastad i värsta mediabubblan. Mamma fick ta Hedda, och folk hade jublat när mamma ledde ut Hedda till framridningen, och en italiensk ryttare hade lyft på hatten. 


Först fick jag göra en TV-intervju för Falsterbo. PÅ ENGELSKA! Tror ni jag var förberedd på den eller? Och hög på lycka dessutom. Kan ju inte bli annat en fiasko, men vad sjutton gör det när man precis vunnit Sydsvenskan Hunting?! Jag har inte sett den intervjun än, men bett dem skicka den till mig. Jag hoppas jag inte låter allt för knackig :)


Sedan blev det ännu en TV-intervju för Sydsvenskan, och det klippet kommer jag länka här i nästa inlägg. Där är jag fortfarande helt uppe i varv och superglad! Sedan in på presskonferens och svara på frågor. Fortfarande superlycklig och fattar knappt vad som händer efttersom allt är så overkligt. Journalisterna måste tyckt att jag var hur flamsig och knäpp som helst, men jag tror att jag inte svor i alla fall. Måste ju göra mamma stolt! :) Det enda olämpliga jag sa var nog att det skulle vara skott i pannan på mig om jag hade glömt ett hinder i år igen. Det var det några som snappade upp direkt och använde i sina artiklar, men det är ju bara hur kul som helst! :)


Förresten tänkte jag länka till alla artiklar jag hittat, och om ni har hittat några som jag inte hittat kan ni väl länka dem också?


Nu tappade jag tråden ju, måste ju fortsätta berätta! Fick massor av samtal, gratulationer, sms och Facebook höll på att sprängas av överbelastning! Så fantastiskt många människor som unnade mig detta och som verkade minst lika lyckliga och glada som mig över detta! En sådan härlig känsla med all denna support! Och visst finns det hopp för mänskligheten när så många andra också börjar lipa av lycka för att JAG och HEDDA har vunnit, och för att de är glada för VÅR skull! Fantastiskt!


Hedda blev avspolad och fick gå in i sin box och äta massa havre och morötter. Vi andra gick in på området igen för att äta mat innan den långa resan hemåt. Inte för att den kändes lång, när vi alla satt där i bilen, glada, lyckliga, och lite trötta efter dagens äventyr.


Väl hemma i Lindome var det bara att tacka Therese och Catrine för att det följt med och stöttat. Sedan lastade jag in alla grejer från transporten och bilen. Hedda fick gå in och lägga sig i sin box. 


Sedan var det in för mig och ta en snabbdusch och svira om. Malin kom och hämtade mig vid elva och så åkte vi hem till Alexandra, där Veronica också var, och korkade upp skumpan. Både Malin och Alex var nere i Falsterbo och hejade som galningar på Hedda och mig. Efter några glas med bubbel och klockan strax efter ett åkte jag hem och somnade som en stock. Dagen efter när jag vaknade blev jag överlycklig över att det inte var en dröm. Det var sant. Det ÄR sant! 


LYCKLIGASTE DAGEN I MITT LIV!

PS: Stor eloge till de som orkade läsa allt detta (om ens någon??). Måste tagit en halv evighet!