Ett bra möderne underlättar.

#OlympicEquestrianTokyo2020

I tre dagar har jag suttit och tittat på olympisk dressyr och det har varit lärorik. Det är sällan eller aldrig så långa tv-sändningar att jag får se alla deltagare. Det nya olympiska formatet, med färre ryttare tyckte jag fungerade utmärkt, i alla fall från min åskådarplats.

Henrik Johnsson och Pether Markne har hållit låda från tv-studion under tiden, uppgiften att göra dressyren förståelig för alla och en var är svår!

Min ohästiga sambo som tycker hästar är fina har tittat in då och då. Hans klockrena repliker om kommentatorssnacket ger mig tankeställare och goda skratt emellanåt.

"Svårt att se att hästen går i uppförsbacke, arenan ser ju platt ut?"  Sagt med glimten i ögat.

"Den jobbar över sin rygg och är uppe i halsen ..."     Kan ni se sambons bild?

"Bakhaserna... finns det framhaser också?"  Lite exteriörlära kan han, min käre sambo.

Jag får gräva djupt i ridläran för att förklara, mellan skrattattackerna. Vi borde tänka lite mer på  hur vi pratar ute bland vanligt folk. Men roligt blev det, tack Henrik och Pether!

Nu kommer jag till min rubriksättning, om bra möderne.

Det är förhållandevis många av dagens ryttare som har sin mamma bland de gamla olympierna eller i ridsporten i allmänhet. Det är säkert en fördel att mamsen vet hur en häst ska dresseras och skötas.

Ett exempel på framgångrikt möderne har Marlies Van Baalen som red i Nederländernas lag. Hennes mamma, Coby Van Baalen red i landets lag för så där trettio år sen. Jag såg henne tävla i Aachen på Olympic Ferro. Jag höll på att ramla av stolen när hon piafferade rakt framför där vi satt. Jag var stum av beundran säkert en halv dag och det händer ytterst sällan.

Ferro var som en Barbie-häst, ett svart muskelpaket och världsbäst på piaff. (Tyckte jag då)

            Överst Coby i Aachen och under Marlies i Tokyo

På samma tävling, alltså Aachen såg jag Isabell Werth för första gången, då red hon Gigolo. Det hon imponerade på mig mest med var galoppökningarna. Hon satte fart längs medellinjen och det var fullt blås! Sen satte hon ner rumpan i sadeln och gjorde en piruett framför näsan på domaren. Bara så där ...

Fast jag tror inte Isabells mamma har varit olympsk ryttare, så det kan inte vara endast det genetiska påbrået som avgör.

Idag såg jag Isabell bli omkörd av sin egen lagkamrat, det händer också sällan. Men eftersom alla fick medalj idag kan hon säkert leva med det.

Imorgon rider de Kür och gör upp om de individuella medaljerna. Det får de göra utan mig för nu har jag sett det jag vill. Jag tycker ridning till musik är vackert men Grand Prix och framförallt  Grand Prix Special är mina favoritprogram. Imorgon ska jag spela golf.

På tal om framgångsrika mammor, en av USA:s välridande silvermedaljtagare, Adrienne Lyle, hennes mamma hade varit med i det alpina landslaget i USA. Landslag i modersmjölken verkar bra!

För oss andra med annat möderne gäller det att kämpa vidare. Tänk på Isabell Werth, hon fixade det. Jag stjäl Henrik Johnssons kommentar:

"Isabell har ensam tagit fler medaljer än hela svenska ridsporten tillsammans..."

                                  Träna på, allt går om man vill!  //Kajsa