En saga med tänkvärd sensmoral

Helgestrand Dressage ...

"Kejsarens nya kläder" är en sedelärande saga skriven av den danske författaren H C Andersen och utgavs 1837

Några skräddare syr nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade människor inte kan se kläderna. Men de använder inget tyg alls. Ingen vill framstå som mindre begåvad, alla människor i staden låtsas som att de ser kläderna och kejsaren går runt naken på gatorna! Det är så vackert!

Tills någon, som barnet i sagan, ovetandes, obrydd eller som i fallet med Helgestrand Dressage, modiga journalister med rätt verktyg ropar: "Kejsaren är naken!"

Sensmoralen i sagan är tidlös; människan gör som gruppen gör oavsett om gruppen gör rätt eller fel.

Det går att se tydliga paralleller mellan sagan och det som händer i Danmark nu.

Någon påpekar det kanske självklara som alla sett men inte vågat säga, något är fel på riktigt.

Intet nytt under solen. 1897 visste en underfundig sagoboksförfattare att människan är lättledd, vi ser det vi vill se. Kan vi få tillhörighet eller tjäna mer pengar på att inte se, frågar vi inte heller.

Det handlar om förväntad framgång eller affärer, pengar och kanske att få lite skvätt-över av framgångsglansen. Det är väldigt lockande för många.

Hela grejen med hur hästhandlaren har drivit sin verksamhet utan att någon sett något avvikande är för mig en gåta. Det har ju funnits fullt med folk i stallarna?

Framförallt de anställda ryttarna, dom funderar jag över. Har de drabbats av kollektiv sinnesförvirring och helt tappat sans och vett?

För hästarna i fråga handlar det om andra saker, helt andra saker.

Det här är inte som en del vill ha det till, ett problem i dressyrsporten. Det är ett problem i mänskligheten.

Nyss läste jag om en ridlärare i Holland som tappade sitt vett och pryglade upp en ridskoleponny, inför barnen. Han är dessbättre dömd för det.

Säg till mig att den killen inte har ett allvarligt problem med sig själv. Kanske han också sparkar sin hund, skäller på killen i kassan och är dum mot sin fru, det är inget hästrelaterat problem i grunden.

Vi människor är bra för det mesta men glansen falnar fort och vi är som får i skock, trygga att gå åt samma håll som alla andra.

Det är lätt att bli gränslöst imponerad av andras framgång, men hästar blir inte det. Våra hästar är i sin enkla värld bara beroende av oss, totalt beroende och utlämnade.

Det gör att jag kan gråta när jag tänker på vad som visades i programmet "Operation X" igår och jag frågar mig om ondska är smittsam?

Vi ska bli bättre för sporten i allmänhet och hästarna i synnerhet.

Det enklaste är; börja med dig själv.

                                                                                Hejåhå/ Kajsa