”En gång om dagen får jag klappa på hästarna”

FOTO: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Lundkvist är webbredaktör på Hippson, men rehabiliteras just nu efter en ridolycka där hon bröt flera revben samt skadade levern och en lunga. Här gästbloggar hon om sina upplevelser de senaste veckorna – och uppmanar oss alla att tänka lite extra på säkerheten i umgänget med våra älskade hästar.

”Söndagen den 10 januari är en dag jag sent kommer att glömma, och det är troligtvis en dag min sambo kommer att ha på näthinnan en lång tid framöver. Dagen började precis som alla andra här hemma på gården, men jag ville inte riktigt rida. Jag sköt fram uteritten och hoppträningen till eftermiddagen, magkänslan var att jag kanske skulle titta på en film till i stället för att sätta mig i sadeln.
I mitt huvud funderade jag på varför jag inte ville rida just denna dag? Höll jag på att bli sjuk? När jag två timmar senare ligger och väntar på ambulansen slår tanken mig – jag skulle inte ha ridit.
  
Kort efter att jag och sambon hade suttit upp på varsin häst, och hade börjat skritta ut mot skogen, stegrade unghästen jag satt på av okänd anledning. Jag tog beslutet att hoppa av i luften för att vi inte skulle slå över, men i stället hamnade jag bakom henne och utsattes för bakutsparkande, och som tur var oskodda, bakhovar.
Första smällen med båda bakfötterna missade precis huvudet, mycket tack vare att min sambo – som fick bevittna allt – skrek åt mig att flytta på mig. På knä i snön med ryggen mot hästen tog den sista sparken rätt i bröstryggen och gav mig fem frakturer på revbenen, en blödande lever och en skadad lunga. Jag förvånas fortfarande över att jag tänkte att jag kunde sitta upp igen efter att jag hade tappat luften och låg krälande i snön.
  
Fyra dagar på intensiven med fördragna persienner, släckt lampa och epidural i ryggen mot smärtan är som en suddig dimma. Efter ytterligare tre dagar på avdelning ville jag inte mer, jag ville hem. Hem till gården, hästarna och det vanliga livet. Trots doktorer som pratade om änglavakt, föräldrar som vädjade om att jag skulle vara rädd om mig, och vänner som ställde upp med stallskötsel och hästvakt fanns bara en sak i mitt huvud – jag ville till stallet.
  
När jag började må bättre på sjukhuset funderade jag över om jag skulle bli rädd för hästar nu. Jag menar, det vore inte helt oväntat efter att ha fått en sådan omgång – inklusive frakturer några få centimeter från ryggraden – att man kanske blir rädd för sin hälsa och framför allt sitt liv.
Men när vi rullade in på vägen upp mot gården och såg hästarna i sina hagar fylldes hela hjärtat av värme och saknad. En hel vecka hade gått utan att jag hade fått andas in doften av stallet och hästarna, utan att jag hade fått klappa de mjuka mularna och titta in i de chokladbruna ögonen. Det fanns bara en sak att göra, nämligen att stanna till hos dem innan vi åkte upp till huset.
  
Med min överbeskyddande sambo vid sidan fick jag hjälp att gå in till en av hästarna, den där det fanns minst risk för att hon oskyldigt skulle puffa till mig så att jag föll. När jag lyfter upp handen och klappar den mjuka mulen, låter henne sniffa mig i håret och hör henne tugga på sitt goda hö försvinner all smärta, alla tårar och tröttheten efter den jobbigaste veckan i mitt liv.
Det var som att hon visste att jag hade ont och behövde tröstas, för hon lade huvudet mot mig och förmedlade värme på det sättet som bara hästar kan, med ordlös kommunikation. Mitt hjärta smälte på nytt.
Ytterligare ett antal dagar senare får jag ännu knappt gå utanför dörren eftersom jag fortfarande är svag i kroppen av all smärtstillande medicinering. Men en gång om dagen får jag klappa på hästarna, vid kvällsfodringen, när jag får sällskap ner till stallet.
  
Medier skriver ofta om att ryttare är bra material för chefspositioner och att ridskolorna formar utomordentliga ledare. Jag har suttit här hemma vid brasan och funderat, och kommit fram till att mina 23 år i sadeln inte har gjort mig till någon vd – undrar om jag borde klaga någonstans? Men jag måste säga att ridsporten, omedvetet, har format mig till en tuff kämpe. Om man åker i backen ska man upp i sadeln igen, om man får ett nedslag provar man en gång till och när allt känns hopplöst stannar man bara upp, sätter sig i boxen och samlar energi. På gott och ont.
  
Alla tre punkter går att översätta till det vardagliga livet. Att ridsporten inte är en hobby utan en livsstil kan jag absolut hålla med om, men jag skulle vilja dra det så långt som att säga att det är en livslång kärlekshistoria där man inte ger upp.
För jag ser mig själv som en kämpe med många erfarenheter, härliga upplevelser och en del skador – men jag är samtidigt fortfarande den nyförälskade ridskoletjejen som för många år sedan satte sin fot i spiltan hos ponnyn Roxette på Upplands-Bro ryttarförening.
  
Hur kommer det sig egentligen att vi aldrig tröttnar på hästarna? Oavsett vad de ibland utsätter oss för? Den frågan har jag ännu inte funnit svaret på här hemma och jag tror nog aldrig att jag kommer att göra det helt och fullt. Mina tankar går åt det hållet att de ger så mycket glädje, energi och minnen att vi lätt blundar för en avfallning eller två, håller ni med?
   
Gud vad jag längtar tillbaka upp i sadeln igen. Jag hoppas att ni njuter av att vara i stallet men samtidigt tänker på säkerheten – i alla lägen. För mig har ridhjälm alltid varit en självklarhet, så även under denna ridtur och alla framtida ridturer. Vi har alltid haft som regel att jag inte ska hoppträna när jag är ensam hemma, inte heller rida ut de piggaste hästarna utan sällskap.
Nu lägger vi även till ett inköp av ryggplatta på trygghetslistan, en enkel åtgärd både för att lugna föräldrarna och för att minska risken att hamna på intensiven igen.
  
Ta hand om er allihop!
  
/Annelie Lundkvist”