Kajsa Boströms vän Tina är en klippa som Kajsa och många andra kan luta sig mot. Detta när hästlivet blir svårt – som när man måste ta bort sin vän.

Kajsa Boströms vän Tina är en klippa som Kajsa och många andra kan luta sig mot. Detta när hästlivet blir svårt – som när man måste ta bort sin vän.

Kajsa Boström

6 februari 2019, 16:35

En dag är olyckan framme

Igår var det en riktig skitdag, en vi alla lätt kunde klarat oss utan. Vi förlorade en av hästarna i vårt fina team, en av mina ryttare förlorade sin ögonsten.

I min enfald har jag inbillat mig att jag varit med om det mesta som kan hända när man håller på med hästar glädje, framgång, bakslag och sorg. Igår var olyckan framme, hästen lyckades alldeles på egen hand skada sig så illa att det inte fanns någon räddning. Detta har jag aldrig varit med om förut, hästen bröt benet.

Nu undrar säker någon vad som hände och vilken häst det gäller men det spelar egentligen ingen roll. Förlusten är stor, hjärtan är sorgsna och vi kan inte göra något åt det. Min tröst är att  hästen fick hjälp tämligen omgående, distriktsveterinären var snabbt på plats och befriade hästen från lidande. Bra är också att hästens ägare under omständigheterna mår ok.

När jag från en vän fick samtalet om olyckan var min första fråga: "Är Tina där med er?" Det var hon och då visste jag att allt skulle ske på bästa vis. Då kunde jag fråga lite om hur läget var och hur länge de skulle vänta på veterinär. Tina är den människa på jorden jag litar på till 100 % när det gäller att ta hand om en häst.

Det hon inte kan om hästar är inte värt att veta. Ett helt liv med hästar, som ryttare, groom och hovslagare har gett henne ett säkert handlag och ett osvikligt öga för vad som behöver göras när det blir skapt läge. Hon håller huvudet kallt, kan organisera vimsiga människor och hon är stark om det ska till muskelstyrka.

Det finns många hästar som har henne att tacka för att de fått en förlängning på sitt liv. Hon har dragit ut föl, räddat fölston, tagit hand om skadade hästar, hållit i galna hästar, lastat tjuriga hästar och inte minst ridit knepiga hästar.

Jag har också haft Tina som hästägare i ett långt samarbete och det kan vara ett riktigt eldprov på en vänskap. Men, inte heller det ställde till några som helst problem. Möjligen tyckte hon kanske att jag var lite för positiv när det gällde min tro på hästens framtid men hejade glatt på ända upp till Grand Prix.

Hon har också tagit den tunga biten med att ta hand om hästar ända till slutet, lett dem till den gröna ängens grind. Alltid med samma lugna hand. Jag har haft många hästar jag lämnat till henne när jag inte orkat med den där sista turen och jag har gjort det med vetskapen om att de får det bästa ända till slutet.

Det är ju inte bara mig och mina hästar hon hjälper. Många hästar här omkring har på ett eller annat vis fått ta del av hennes engagemang, oavsett om det gällt en tappsko, en hovböld, ett monstersår, behov av ett nytt hem eller en hjälpande hand vid inridning eller lastning.

Hon har alltid tid för en häst men också sina vänner. Oändliga är de timmar vi tillbringat med och omkring hästar i olika sammanhang. Träningar, tävlingar, veterinärbesök, middagar  och kalas. Alltid finns det tid att utbyta erfarenheter och dryfta problem. Vi har samma inställning och oftast samma åsikt och har vi inte det lyckas vi för det mesta komma till en gemensam ståndpunkt.

Ibland är det ombytta roller och det är jag som får vara den hjälpande handen. Det är tryggt att vi alla i gänget har varandra, men framförallt är jag glad att vi har Tina. Hästarna är nog mest glada, för i henne har de en riktig änglavakt.

Den här bilden tog en av mina elever på Tina och mig i ett obevakat ögonblick, ingen av oss är någon direkt linslus. Men bilden visar verkligen hur "snillen spekulerar" en varm sommardag utanför en dammig ridbana.

                              Kram till alla hästar...  /Kajsa

ANNONS: