Emelies tävling förstördes av snack bakom hennes rygg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emelie Persson och Beauty har varit ett team i 16 år. I sina yngre dagar tävlade ekipaget framgångsrikt i hoppning, men efter ett långt uppehåll har de tagit upp ridningen på nytt och bytt gren. Men när hon i september åkte med Beauty för att vara med i klubbens division 3-lag blev hon illa bemött i efterhand. Här i Gästbloggen delar hon med sig av sin upplevelse.

MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 3:
Vi återpublicerar denna gästblogg från november 2020, då det var den tredje mest lästa under året som gått.

Division 3, ska inte det vara till för att utvecklas, ha kul och mår bra tillsammans oavsett vilken klubb du tillhör? Ska inte division 3 vara till för att ryttare oavsett tidigare nivå få känna gemenskapen och få ut och tävla på en nivå där egentligen det bara ska vara kul?

Jag red division 3 med min ponny i slutet av september. Detta gjordes då vi saknade hästar till vårt lag och jag tog min fräscha fina 22-åriga ponny som älskar att tävla, bara för en kul grej och som ett avslut på vår långa fina tävlingskarriär. Vi skulle aldrig satsa på tävling för där är hennes tävlingskarriär slut. Innan tävlingen klargjorde jag med distrikt och TR och fick godkänt. Allt var frid och fröjd, min ponny var så lycklig att få komma ut så jag som ryttare kunde bara ge lättare kommandon och hon gjorde allt jag bad henne, nästan så att hon svängde innan mig i programmet och hon tänkte själv. Lyckan vara total när resultat kom.

Sen kom det tråkiga. Folk tycker sig ha rätt att kommentera min storlek, min ponnys ålder utan att egentligen ser oss som team, utan att se glädjen i henne och hur fräsch och välvårdad hon är. De ansåg att jag var en häxa som red min ponny. Det ännu mer tråkiga är att de inte hörde av sig till överdomaren, domaren eller tävlingsledaren utan direkt till klubben så att jag i efterhand får veta detta. Domaren tyckte ju att vi var ett fint ekipage och överdomaren sa ingenting. Man har valt att titta på oss men valt att blunda för resultatet och heller inte följt TR och Svenska ridsportförbundets värdegrund. Man har valt att gå en omväg. Man såg inte hur vi som lag kämpade för att ens få ihop ett lag innan vi till slut inte såg någon annan utväg än att ta med min fräscha lyckliga 22-åriga ponny. Det som också stinger i hjärtat är att man anser att jag var för stor trots att varken domaren, överdomaren eller tränare sagt något. Jag är lite lång det vet jag men inte så att ett gotlandsruss inte kan bära upp mig.

Detta slutar med att min dröm är krossad av att få en sista tävling med min ponny. Min dröm att få njuta en sista gång i rampljuset tillsammans med ponnyn som startade mitt intresse för tävling. De krossade hennes lycka av att få visa upp sig. En dröm som istället lett till att jag har en ätstörning så nära anorexia man kan komma, jag har tappat lusten att tävla för varför ska man tävla när folk i efterhand väljer att se vad de själva vill se och inte det uppenbara?

Är det så här vi ska ha det ända från division tre, en division där vi egentligen bara ska fokusera på att ha kul och få tävla i lag tillsammans? Eller ska vi fokusera på det roliga och våga fråga om man har en fråga om ett ekipage. För hade någon kommit fram till mig och frågat mig, varför rider du din ponny? Då hade jag varit ärlig och sagt som det är samt folket hade fått veta att detta var vår sista tävling någonsin ihop. Ärlighet vara längst.

Jag älskar min ponny av hela mitt hjärta och skulle aldrig utsätta henne för någonting ont, det är hon mig alldeles för kär för.

Tack för mig