Dr Jekyll och mr Hyde?

Ni känner till historien och dr Jekyll och mr Hyde? Där den omtyckta och vänliga dr Jekyll uppfinner ett elixir som förvandlar honom till den elaka och aggressiva mr Hyde. I mr Hyde kommer alla Jekylls mörka sidor fram och trots hans försök att motstå, så tar hans mörka sida över mer och mer...
  
Visst känns det ibland som om man har en mr Hyde i stallet? För även den lugnaste och snällaste av hästar kan ha en lite galen sida under vissa omständigheter. Det kan till exempel vara vid en igångsättning efter vila, när det slår om till kyligare väderlek eller om det blåser kraftigt ute. Det händer att jag träffar på ryttare som hamnat i en negativ spiral med sin häst. Som fastnat i "mr Hyde"-läget och kanske blivit rädda. Då gäller det att förstå varför hästen beter sig som den gör och att ha en plan för hur den ska hanteras.
  
Mina både hästar är totalt olika i temperament och personlighet. Båda är sportavlade, båda har mycket energi som behöver göras av med om de ska kunna koncentrera sig. För att kunna få ut det bästa av mina hästar så måste jag förstå dem och tillgodose deras behov.
  
Min ena häst är världens snällaste. Han är oerhört modig och ställer alltid upp för sin ryttare och även när han är osäker så frågar han mig vad han ska göra. Säger jag gå – så går han. Honom rider jag ut på ensam, överallt, oavsett väderlek. Det är oerhört få tillfällen som han beter sig galet eller oförutsägbart.
  
Det betyder inte att han inte har energi och arbetsvilja. Han kan takta lite när han är pigg eller frusta och skaka på huvudet i glädje när vi sträcker ut i galopp längs fälten. Men han kan utan problem vila flera dagar (om jag t.ex. är sjuk eller bortrest), utan att byta personlighet. För att han ska bete sig galet så krävs en längre viloperiod med mycket stillastående. Som till exempel nu i vintras när han hade en hovböld som krävde 14 dagar i sjukhage... Då var han lite smågalen att starta igång... Men det tog en vecka med överskottsenergi, utfall och brallningar, och sen var han som vanligt igen. Hade jag provridit honom i just den veckan hade jag trott att det är en helt annan häst än vad han faktiskt är!
  
Min andra häst är lite knepigare. Han har mer nerv och kan växla mellan att vara lugn och koncentrerad, eller spänd, tittig och rent av explosiv inom samma pass. Där är det ännu viktigare att ha honom ordentligt avrastad innan jag kräver koncentration och arbete. Han kan inte vila mer än 1–2 dagar innan han förvandlas till en eldsprutande drake. Jag måste alltså ha en tydlig plan både för dagen och för veckan för att han ska fungera optimalt.
  
För att jag ska kunna rida ut på honom måste han ha gått ordentligt dagarna innan, och helst ska det inte blåsa alltför mycket. Då kan han bli alldeles galen och kasta sig helt okontrollerat ut i trafiken eller ut i terrängen utan någon som helst koll på vart han sätter fötterna någonstans (jag har gjort det misstaget ett par ggr så jag vet...). Om han av någon anledning måste vila mer än 1–2 dagar så är det bättre att t.ex. longera eller tömköra honom någon eller några dagar innan jag hoppar upp och rider. På det sättet kan jag dränera överskottsenergin och få en lugn och trevlig häst att rida på. Det innebär mindre frustration för oss båda och minskar dessutom risken för onödiga skador.
Detsamma kan gälla om man har en häst som har sadeltvång. När man rider regelbundet brukar tvånget försvinna – men om hästen har vilat kan det komma tillbaka. En liten stund på longerlina innan man hoppar upp tar nästan alltid bort problemet.
  
Så varför skriver jag det här? Jo, jag har märkt att många ryttare med hästar som har mycket energi saknar en plan för hur de ska hantera sina djur. Det är inte helt ovanligt att man antingen blir rädd eller skadad helt i onödan därför att man inte tänker tillräckligt på att hästar är levande varelser och deras temperament och energinivå växlar med dagsformen. Hästar som inte får jobba har en massa energi som behöver göras av med innan de kan koncentrera sig och prestera. Hästar är avlade för att vilja arbeta!
  
Jag börjar ofta min vecka med ett joggingpass. Mycket galopp i lätt sits på volt och fyrkant och sen lite lösgörande arbete i skritt och trav. Om jag har unga hästar i träning eller problemhästar med t.ex. sadeltvång så blir det oftast ett pass i lina, och så sparar jag ridningen till tisdagen. Tisdagen trimmar jag på banan. Onsdag rider jag ut. Torsdag, fredag på banan och sen uteritt/longering/tömkörning eller löshoppning på lördagen (beroende på ålder och utbildningsgrad av häst, väderlek mm). Söndag är vilodag.
  
Om jag tävlat eller tränat så skrittar jag normalt sett ut hästen dagen efter. Om man börjar veckan med att rasta av sin häst så får man oftast en lugnare, mer harmonisk och betydligt trevligare häst att jobba med resten av tiden. Förutom att det skapar mentalt välmående så mår dessutom musklerna bra om de på regelbunden basis (dvs 1–2 ggr i veckan) får tömma sina glykogendepåer. Är man för rädd för att rida ut och galoppera själv så kanske man kan ha en modig medryttare eller ta hjälp av en duktig stallkamrat som kan sitta upp då och då.
  
Det där med sadeltvång är intressant. Många av er tänker nu på hästar som inte gillar när man spänner sadelgjorden och som bockar rakt upp i luften om man spänt för hårt eller snabbt. Det är den vanliga varianten. Men jag har upptäckt att det finns en annan sorts sadeltvång som inte är lika uppenbar och som många ryttare missar. Det här hästarna kan också vara lite känsliga när man spänner sadelgjorden, men det de reagerar mest på är känslan av ryttarens ben mot kroppen. Och istället för att bocka så springer de ifrån "obehaget" som de känner.
De upplevs som överkänsliga och kanske lite bakskygga. Ofta kan de ha lite problem med orolig mage. Precis som vanlig sadelkramp blir problemet starkare om hästen har vilat från ridning ett tag. Hur lång vila som behövs för att problemen ska dyka upp beror på hästen. Det kan vara allt från en dag till en månad och mer. Eftersom många missar att det är sadelkramp det handlar om så vet man inte heller hur man ska hantera problemet, och det är jättelätt att hamna i en ond cirkel där hästen bara blir mer och mer stressad och "dum".
  
Ibland går det förstås inte att rasta av hästen. Det kan bero på en skada som ska rehabiliteras, eller så är det fruset och halt ute och man saknar tillgång till ridhus. Då får man bara göra så gott man kan ändå. Men jag tror att vi hade kunnat få friskare, gladare, säkrare hästar och ryttare om fler tog sig en liten funderare på sin veckoplanering och såg till att fundera mer på dagsformen på sina hästar och gjorde en plan utefter det. Man vill inte fastna i mr Hyde-fasen när man kan ha så mycket roligare med en dr Jekyll i stallet!
  
Ps. Jag förutsätter i den här texten att hästen är frisk och sund, och att den har tillgång till hagvistelse samt en väl balanserad foderstat mm. Eftersom det också är faktorer som kan påverka hästarnas beteende.