Dit drömmarna bär

Beridare på Spanska Ridskolan i Wien, det är en av de drömmar jag hade i början av mitt hästliv. Men det fanns ett oöverstigligt hinder. Jag hade fel kön...

På den tiden, vilket kan kännas som stenålder var antagningskraven ungefär så här:

Du skulle vara man, eller snarare pojke. Lagom lång, tror det fanns en maxlängd angiven på 1.70cm (lippizanerhästar är som små vita köttbullar) Du skulle vara mörkhårig, finlemmad och ha långa ben. Säkert kollade de också att du hade rätt temperament. Det är var lång och slitsam elevtid som skulle genomlevas och det var/är? ett strängt herarkiskt system på Spanische Hofreitschule. Ridkunskapen var nog av mindre betydelse, alla fick börja från noll. Stallarbete, rida på lina osv osv.

Alltså föll min dröm på att jag inte var kille och dessutom alldeles för lång. Vilket kanske var tur, när jag idag ser med lite andra ögon på ridningen som sport. Nu är tack och lov isen bruten och den första tjejen har fått sin beridarbehörighet.

Men jag är fortfarande oerhört fascinerad över vad de gör där på Ridskolan i Wien och har suttit på en träbänk timmevis och glott på deras morgonträning. Sambon, stackarn, var inte lika intresserad men höll sig vaken!

Det var faktiskt så att jag aldrig drömde om att rida OS eller andra stora mästerskap. Min dröm var att bli ridlärare för de var de som red bäst, i min värld. Jag ville bli bra på att rida och bra på att lära ut och ha hästar som jobb. Med inga pengar var tävlingsryttarens värld inget alternativ så det fick bli ridlärare

Så från drömmarna hos en ridskoletjej om att bli ridlärare, beridare i Wien samt en snabbt övergående tysk breidardröm till att bli ridlärare/tränare och Grand Prix-ryttare i Sverige har min resa gått. En väldigt rolig och spännande resa!

Jag träffar många ridlärare när jag åker runt i landet och har träningar.. De flesta har en liknande bakgrund som jag och de kämpar ofta med en egen mer eller mindre blygsam tävlingskarriär vid sidan det dagliga ridlärandet.

De flesta av dem lägger oändligt med ideella timmar, utöver sina scheman, på sin ridskola för att skapa möjligheter för eleverna att få en bra utbildning samt att få vara delaktiga i en bra förening. De är verkligen eldsjälar och hängivna i sitt yrke.

Precis en sån tjej lärde jag känna för kanske 10 år sen. Hon jobbade på en stor klubb, var en drivkraft, en "riktig" klassisk ridlärar på jobbet och hon försökte hinna med sin egen ridning vid sidan av. Hoppryttare men alltid med när det var dressyrträning. Hon flyttade senare runt sin egen häst lite grann på olika stall men var noga med att hålla kontakten för att få hjälp med sin ridning.

Hon drabbades två gånger med några års mellanrum av den förhatliga cancern men kom tillbaka och var snabbt tillbaka i sadeln.

Förra året, när hon drabbades en tredje gång var det värre och det blev ännu värre. Nu i dagarna gick hon bort....

Det var ett tungt besked att få och jag känner för hennes nära och kära.

Det är så lätt att glömma alla de människor som lägger hela sin själ i sitt arbete med hästarna. Utan att de någonsin får stå överst på någon betydelsfull prispall eller förekomma i någon resultatrapport.

Självklart är det roligt, men vissa dagar nästan övermäktigt, att läsa om vem som vinner ett championat, en medalj eller vilka som har köpt nya kanonhästar för satsningar inför framtida mästerskap.

De där andra, som år ut och år in jobbar på i skuggan för att t ex ge våra ridskoleryttare en chans att få rida en timme i veckan, borde också få erkännande av större dignitet.

Utan bredd ingen topp sas det förr. Idag kommer få av toppryttarna från det riktigt breda lagret men jag hävdar envist att ridskolan är väldigt viktig, för den ger ridning åt alla.

Och för att som sagt inte tala om ridlärarna...