Dipp

Här kom den. Om man har flyt uppe på toppen får man se till att njuta, förr eller senare går det dåligt igen. Pessimisten har talat..

Det är inte alls så illa som det låter, men det blev många saker på en gång. Hästarna har inte gått så bra (kan bero på ryttaren??), hemlängtan och en chef på dåligt humör.

 Jag vet inte om stona brunstar nu, jag har mina problemhästar som är lite stressade och knepiga i vanliga fall. Senaste dagarna har de varit mer prilliga än vanligt, varje ridpass är ett stort tålamodstest och det har väl gått sådär. Lite trött blir man ibland, men blickar jag tillbaka har det hänt massor med de flesta av hästarna jag rider. Det är inte så konstigt att man får lite bakslag då och då, det händer alla. Fernando är iväg på Appasionata varje helg nu och har därför inte så mycket tid till att hjälpa mig med hästarna. Jag behöver vägledning med de speedade märrarna. Pojkarna har dock skött sig, de är riktigt fina hela bunten och jag är laddad för nästa helg då jag och Urque gör våran andra tävling i WE.

Sen mamma åkte tillbaka har jag längtat hem väldigt mycket. Vanligtvis tänker jag inte så mycket på det, men nu när man läser om alla som åker hem över påsk, blir känslan extra påtaglig. Det är ungefär som med ridningen, det kommer i vågor.

Ni vet känslan när det känns som att allt är emot en. Till exempel så har vädret vänt och blivit blåsigt och riktigt kallt. Inget t-shirt väder, utan på med långkalsonger och mössa igen. Dessutom har Señor Carneiro, som är min "chef", varit på konstigt humör i veckan och haft ett par idéer om hästarna som jag inte håller med om. Jag får stöd av hans son Fernando som säger att han fortfarande har svårt att förstå sig på sin pappas påhitt. Jag hoppas han kommer på bättre tankar och får något annat att bry sig om snart. Allt detta i kombination med att man har sovit för lite och kanske inte äter så som man borde, gör att man känner sig trött och omotiverad. Jag skulle vilja ha en kick med inspiration, energi och motivation.

Hoppas jag får min kick väldigt snart. Under tiden får jag vara glad att jag har mina härliga vänner som alltid ställer upp. Jag ska sova hos Amelia imorgon, blir middag, film och mys. Precis vad jag behöver!

Nu är det bara att vänta, för lika säkert som det är att man halkar ner från toppen, kommer man snart att klättra upp igen :)

Sov gott

Astrid

Känslan, vart tog du vägen?