Det hänger på det berömda h(l)året?

"Med inbyggda lårstöd", klippt ur en annons för en märkessadel.

Nu funderar jag igen över hur saker och åsikter ändrar sig över tid. Jo, jag pratar sadlar och deras utformning.

Det är fler av de ledande dressyrsadelmärkena som idag marknadsförs med lår- och/eller knästöd i olika storlekar. På en del sadlar kan du själv byta lårstöd, de finns i 3-4 olika storlekar.

Det går i skov liksom. Jag har ridit i platta dressyrsadlar, för den tiden just DE sadlar alla skulle ha. Minns särskilt en modell som  Passier hade, det var till att hålla balansen ska jag säga för den var platt både fram, bak och på sidorna. En god vän till mig hade en sådan och hon hade nog Sveriges på den tiden skumpigaste häst. Ingen rolig historia att rida runt i den sadeln. Det fanns en annan sadel, Sommer, med enkelkåpa, med tämligen plan sits och inget någonstans att hänga vare sig lår eller knän i. Huuaa mig.

Sen i början på 80-talet dansade en av världsryttarna, Christine Stückelberg in på arenorna i en ny sortas sadel med ENORMA knästöd som det kallades. Då skulle alla ha det!

När jag kom till Strömsholm, med egna hästar och Passiersadlar kunde jag se min kurskamrater rida skolhästarna i nyaste Kieffersadlar. Bakvalven var så höga att de räckte nästan upp till nacken på ryttarna. Det var som att sitta i mitten på ett skruvstäd, inte en millimeter gick det att flytta rumpan. Tveksamt, tyckte jag och många med mig.

Efter det var vi i Tyskland, hos Walter Christensen och hans svenska fru. Där kunde vi beskåda en duktig elev av svensk härkomst. Hon hette Lussan och red runt i en sadel som min vän blev helt betagen i och raskt beställde ett exemplar av. Sadeln var av märket Rössli hade lagom djup sits, ganska stabila vulster som de hette då och syddes enligt uppgift för hand i Schweiz, efter ryttarens mått och vikt lämnade hos Christensons fru.

Vännens obekväma platta Passier byttes mot en Rössli, den skumpiga hästen var också utbytt och sadeln var klart till belåtenhet. Det var lite synd om mig, för jag trivdes inte alls i den där sadeln och jag red ofta min goda väns hästar.

Däremot bytte jag så småningom upp mig själv från en medelplatt Passier till en riktigt bekväm Passier Grand Gilbert. Den har jag sedan blivit trogen. En perfekt sadel till mig och lyckligtvis alla mina hästar.

Den har inga uttalade lårstöd men det har gått fint att rida allt från unga hästar till Grand Prix i den. Att den av en del ryttare anses som hård för rumpan har jag aldrig märkt. Hästarna och jag har trivts alldeles ypperligt.

Så från platt och enkelt, till jättdjup sits, tillbaka en planare sits men stora eller gigantiska lårstöd har trenden gått i dressyrsadlarna. Bra att ryttarens bekvämligheten prioriteras men var går gränsen?

Bossarnas utformning och placering är också i ständig förändring. Allt som kan ändras ändras och vi förväntas köpa det senaste. Men tillbaka till ovansidan på sadeln...

Det jag kan känna är att vi pratar så mycket om vikten av en korrekt sits och sen byggs sadlar med lårstöd? Alla som minns hur det är att inte riktigt behärska balansen i sadeln vet hur lätt det är att börja klämma med låren.

Jag har hört en teori om detta med stora lårstöd i sadlarna. Enligt den insatta personen som visste detta är det nödvändigt idag då hästarna genom aveln blivit kortare i ryggen samt har mycket större rörlighet. Ryttarna behöver alltså stöd för att kunna sitta kvar i sadeln.  I min värld går det bra att sitta på vad som helst, MEN får du en storsprungen häst hängande i handen gäller det att ha något att klämma fast låren i. Men då är det inte ökad rörlighet hos hästen utan feli balansen hos ekipaget som framkallar behov av knä-/lårstöd i sadlarna?

En sak till jag funderat över är de sadlar som sägs ha speciell utformning för " extra, eller stor bogfrihet".

Vad spelar det för roll om sadlarna ändå ligger fram på manken?

Sadlarna har generellt hamnat längre fram, inte bara i Sverige utan även internationellt. Det är något jag noterat under de sista åren. Det finns förmodligen en väldigt bra anledning, för t ex denna tyska världsstjärna rider ofta med sadeln tämligen långt fram, särskilt på denna hästen.

Foto: Tomas Holcbecher