Det gäller att komma ihåg viktiga saker

Mitt minne är gott, emellanåt något kort men hästar är så viktiga att jag oftast kommer ihåg dem många år efter vi mötts. Jag kommer inte alltid ihåg vad de heter men jag minns oftast härstamning och jag glömmer aldrig deras specifika egenskaper.

Jag gillar nästan alla hästar och de fåtal jag inte gillar glömmer jag. Vem behöver minnas sånt? Visserligen ser jag alltid ett möte med en häst som en erfarenhet men någon enstaka gång känner jag att just den där hästen är inte min grej, den läggs i facket för värdelöst vetande.

Ibland smäller det bara till och det säger "klick", kärleken slår till direkt och ibland utan att jag direkt inser varför. Det kan vara en särskild blick, ett speciellt sätt de rör sig på eller hur de uppträder. Det är som när jag träffade min sambo, hans röst (i telefon) fick mig på direkt fall innan vi setts i verkliga världen.

I hästvärlden blir jag förälskad ofta men sällan riktigt kär. Jag har många favoriter men bara en handfull av de jag kallar hjärtehästar. Luccarelli, till vardags Lucas är en sån. Vi träffades första gången förra året, tidigt på våren innan han skulle på treårstest. Han vimsade runt på longerlinan, in i mitt hjärta och blev kvar. En hopp-avlad häst som lite senare kom hem från sitt treårstest med dubbla diplom. Så det var inte bara jag som såg att det var en fin häst och att han kunde röra sig.

Nu träffas vi, Lucas och jag på ridbanan igen och jag har kommit på varför jag föll pladask för honom. Han är lik Charlie! Jag berättade detta för Ulle, Lucas ryttare och ägare och hon tittade konstigt på mig: " Jag minns knappt vad den första killen jag blev kär i hette (jo det gör jag Boris A om du eller någon nära dig skulle läsa detta) men Charlies namn sitter ristat i mitt hjärta."

Charlie fanns på min ridskola och var en Connemara med de varmaste, bruna ögon man kunde tänka sig. Han snäll att rida på och inte minst snäll att leda. Jag var länge rädd för att leda hästar efter att blivit stämplad på foten av en fjording som hette Åman. Kontentan blev att jag alltid älskat Connemaror och tittat snett på Fjordingar.

Charlie tog mig elegant in i ett livslångt hästberoende. Jag vann uppsatstävlingen i mellanstadiet med berättelsen: "Charlie, den bästa häst som finns!" Så jag kan säga att den ponnyn verkligen gjort avtryck i mitt liv. Jag gjorde ett besök på min gamla ridskola igår och fick en nostalgipromenad i stallet. Inte ett öga var torrt!

                                                                     Charlie och jag...

Nu tittar lag kärleksfullt in i Charlie-Lucas bruna ögon och tänker att de är allt bra lika, fast Lucas är lite mer välfriserad. Jag ser med spänning framåt och vem vet, jag kanske rapporterar uppifrån sadeln vad det lider...

                                           Hej hopp // Kajsa

                            Luccarelli  e. Elliot VDL - Levantos II