Det finns olika varianter

Reflektioner från framridningsbanor, bl a en solig vårdag.

Jag gillar att betrakta... Inte för att i första hand värdera, mer för att reflektera.

Nu har jag funderat på detta ett tag och kommit fram till att det går att dela in ekipage på en framridningsbana vid en dressyrtävling i tre olika grupper. Det är en grov indelning, min alldeles egen och vad som är rätt eller var man passar in bäst är upp till var och en att bestämma. Mina betraktelser är gjorda på framridningar till regionala klasserna Lätt A - Msv B, inga unghästklasser

Grupp 1:

Ryttarna i denna gruppen, vilken är den största, prioriterar ökningar, mest i trav men också galopp. Ett ekipage jag studerade vid ett tillfälle gjorde ca 8-10 travökningar, över hela diagonalerna. Denna gruppen rider överlag i högt tempo. Det övas också på snabba reaktioner, raska halter följs av ännu raskare framridningsmoment. Det är relativt långt mellan skrittpauserna och om det är MsvB som ska ridas är det inte helt ovanligt att ryttarna passar på att öva lite halvsteg, dvs lknande det som kan bli början till inlärning av piaff, när de skrittar på tygeln. Det förekommer många uttalanden från ryttarna om hästens samarbetsvilja eller ibland om avsaknaden om densamma. Det går ofta att se ett ganska tydligt stresspåslag hos dessa ryttare, sammanbitna, fokuserade miner och ett visst tunnelseende.

Grupp 2:

Här rids det lugnare, det skrittas länge, travas i joggingtempo och galoppen är avslappnad, allt vanligtvis i ganska låg form. Ökas tempot är det relativt kontrollerat och bara över några steg här och där. Ryttarna hittar emellanåt någon bekant att byta några ord med, bland åskådarna eller en annan ryttare. Det ser väldigt avspänt ut, kanske lite såsigt emellanåt. Det rids på olika linjer, utrustningen kontrolleras, oftare än i den andra gruppen. Man stannar för att fixa en rem på tränset eller t o m sadla om vid behov. Det rids färre rörelser och om det görs så är det kortare moment av dessa. Några steg i en sluta hit eller skänkelvikning dit och sen framåt igen och ny skrittpaus. Dessa ryttare ger intryck av att vara ganska tillfreds med läget, fokuserade men på ett stillsammare vis

Grupp 3:

Detta är den minsta gruppen och består av de som kommer lite sent. De sladdar in en aning nonchalant på parkeringen, lastar av  hästen, sadlar den med en hand samtidigt som de avslutar mobilsamtalet som pågått sen de anlände. Med en luddig förklaring till varför det blev så sen ankomst sitter de upp, rider några varv i trav och galopp och går in på tävlingsbanan med en axelryckning. Man kan höra "Asch, det går som det går, det är inte så noga..."

Utrustningen på hästar och ryttare är ganska homogen. Det är en del lack, mycket bling och välputsat läder. Bling finns även på kavajer, stövar, sporremmar, hjälmar och handskar.

Vad det gäller hästskötarna är däremot skillnaden gigantisk! Någon har anställda hästskötare med sig, en annan har en hästägare. Många har en kompis som handräckning, en annan har en okunnig och förvirrad livspartner som behöver mer guidning än vad den kan hjälpa ryttaren. Ytterligare någon har fått med sig en son, dotter, mamma eller pappa ja där finns alla varianter.

Så här såg vår mesta världsryttar Ulla Håkansson och Ajax ut första gången jag såg dem på en framridning. Ulla var väldigt avspänd och tog sig tid att vara gullig mot oss små beundrare som hängde på ängen där framridningen till Grand Prix var. Vem skulle rida fram till en GP på en tuvig äng idag?

Vi var andäktigt storögda, såg säkert ut som fågelholkar och önskade oss sådana ridbyxor och läderridstövlar som Ulla hade av Tomten...