"Det där är inte ridning!"

Fastän det är femtio år sedan så kommer jag ihåg när jag fick mitt första egna ridspö. Jag såg redan på paketets form vad det skulle innehålla. Jag kände mig glad och stolt. Nu var jag en riktig hästtjej! Spöet var svart och rött och hade en läderögla att trä om handleden så jag inte skulle tappa det. När man bytte varv på ridbanan måste man byta spöhand, och då var det lite trassligt med öglan, men jag visste hur man skulle göra. Jag var ju en stor tjej nu. 

Nu lyssnar jag fascinerat på alla kommentarer som vill hävda att det där som sker i dokumentären om Helgstrand - det är inte ridning! Att det har gått över gränsen och det är djurplågeri, det kan jag verkligen hålla med om. Men var går gränsen egentligen? För mig personligen ligger gränsen idag långt bortom tanken att ens ge små barn ridspön i julklapp. 

När jag som helt djurtokigt litet barn tjatade mig till att få börja rida hade jag absolut ingen önskan om att tillfoga djur smärta eller obehag för att bemästra dem. Jag ville vara nära, få kontakt, ha en relation. Jag ville rida som Pippi eller Emil över ängarna på en häst som också var min bästa vän. 

Jag tror ingen som börjar rida, vare sig som barn eller vuxen, gör det för att få tillfälle att påverka ett stort djur med olika varianter av obehagliga sensationer. Ändå är precis det det vi får lära oss och vi accepterar att göra det utan protest. Att det över huvud taget fungerar beror på det sinnrika system som hästsporten utvecklat för att prata om hur hästens  beteende ska påverkas. I kombination med det auktoritära ledarskapet och tystnadskulturen så klart. 

Petra Andersson är något viktigt på spåren i sin krönika ”Ridsporten ser sig inte som en del av samhället”

Hästvärlden är i stället en egen kultur där helt andra värderingar råder. En stark kultur som vi villigt fogar oss i för att få vara med och fortsätta vara nära hästarna och vara en del av den mänskliga gemenskapen. Som har hittat på ett helt eget språk för att (bort)förklara vad vi gör med hästarna. Ditt ben är inte längre ditt ben, det är din skänkel. ”Mera skänkel” ropar ridläraren till sjuåriga Maria och menar utan att säga det rakt ut att mina ben ska orsaka mer obehag för ponnyn så att den rör sig  framåt. Spöet använder vi för att motivera, skapa framåtbjudning och få uppmärksamhet. Vi ”förstärker” hjälperna. Det här poängteras ofta - spö och sporrar är bara hjälpmedel, inget annat. Hjälptyglar heter det när vi begränsar hästens utrymme att själv placera huvud och hals. Men det pratas inte högt om att de är hjälpmedel för att göra det enklare att tillfoga hästen obehagliga sensationer i syfte att påverka dess beteende. Något det pratas högre om är vikten av eftergift. ”Eftergiften är hästens belöning”. Men för att en eftergift ska kunna äga rum så måste det först finnas ett obehag av något slag att uppleva lättnad ifrån. Våra hjälper måste först orsaka någon form av upplevelse hos hästen som den hellre vill slippa för att vi ska ha en chans att påverka ett beteende med eftergift. Det pratar vi helst inte om.

Om något samvete skaver någonstans så fostras vi hela tiden i att det är viktigt att hästen lyssnar på hjälperna, dels för att den ska röra sig sunt och hälsosamt och dels för att den måste vara lydig. Annars tar hästen över och blir farlig. Tidigt lär vi oss budskapet att hästen blir farlig om vi inte bemästrar den med olika grader av hårdhänthet. Det är också viktigt att alla gör lika för att hästar inte ska bli farliga. Så gör du inte som alla andra så riskerar du allas säkerhet. Även om det är din egna häst som du sköter själv. För tänk om någon annan måste hantera den någon dag när du är sjuk eller måste sälja den! På det här sätter fostras vi också i stark gruppkonformitet.  Alla inom gruppen måste göra lika och tänka lika, för allas bästa.

Kritik utifrån bemöts med att sluta leden ännu starkare. Bara personer inom gruppen får uttala sig om vad som är bäst för hästar. Men att kritisera inifrån gruppen kan leda till att du inte längre får vara en del av gemenskapen.

Så hästars fantastiska evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig och göra sitt yttersta för att lista ut hur de ska undvika mer obehag, och därmed prestera det människan önskar sig   - i kombination med människans evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig efter en grupp och rädsla för att hamna utanför gemenskapen   - blir en perfekt grogrund för en normalisering av att använda träningsmetoder där fysiskt obehag och smärta ingår. 

Så stark är denna hästkultur att det tog mig många fler år att sluta använda obehagliga sensationer för att påverka hästars beteende, efter att jag helt övergått till belöningsbaserade metoder för alla andra arter. För att jag ännu ett tag fortsatte tro att häst är något annat, något särskilt, där andra värderingar och metoder måste gälla. Jag tänker att det är kraften i den kulturen som nu gör att många vill peka på Helgstrand och ropa att det där, det är inte vi, det där är inte ridning, det där är något annat.  För det är alldeles för jobbigt att tänka på bruket av eskalerande tryck, eskalerande obehag, eskalerande våld, som en skala där vi själva också befinner oss någonstans. Vi vill tänka att det är ett långt avstånd mellan vår egen praktik och det vi ser på filmerna. Men hittills har jag inte sett något på filmerna som jag inte redan sett på nära håll i stall, ridhus och på tävlingsarenor. Jag är också skyldig till hårdhänthet mot hästar innan jag själv visste bättre. Ofta ivrigt påhejad av någon tränare som jag ju själv valt att träna för. Jag vet precis hur man applicerar hjälper med olika hjälpmedel  i en tydlig eskaleringsordning så att du får en häst som är följsam och lydig. Idag är det kunskaper som får ligga ordentligt arkiverade. Avståndet mellan min praktik och praktiken hos Helgstrand är idag enorm. Men för ett antal år sedan var kanske avståndet en aning närmare? 

Jag hoppas att inte fokus bara blir på Helgstrand utan på vilka metoder vi, som en del av ett modernt samhälle, kan och får använda för att få hästar att prestera. Hästsporten behöver vara beredd på att fysiskt obehag, våld och tvång  mot hästar i framtiden blir oacceptabelt och olagligt. ”The Happy Athlete” och myten om hästar som inte skulle prestera om de inte mådde bra är är stendöd. Hästar presterar alltid för att överleva i de system vi försätter dem i. 

I stället för att bara peka på Helgstrand som en obehaglig nyhetssensation som inte har något med den egna utövningen att göra så  vore det strategiskt för oss alla att fundera på vad som kan vara hållbar, modern och etiskt träning och hästhållning för framtiden. Ribban för acceptabel hästvälfärd kommer inte att stanna vid  ”inte lika illa som hos Helgstrand”. 

Hon sjuåringen som blev lycklig för sitt ridspö har som mogen vuxen fått leva sitt allra bästa liv med hästarna! Precis allt hon någonsin drömde om kom hennes väg när hon till slut lyckades frigöra sig från hästvärldens traditionella synsätt och hårdhänta metoder.