Det är huvudsaken

Ridsportförbundet tar ett steg mot framtiden och bestämmer att alla dressyrryttare ska bära hjälm vid tävling. Reaktionerna låter inte vänta på sig, hittills har jag läst att två manliga landslagsryttare tycker det onödigt och en kvinnlig tycker förslaget ligger helt i tiden. Vi är alla olika...

Jag tycker beslutet känns ganska självklart, säkerhet är ett ledord i vår sport. Jag kan i viss mån förstå den landslagsryttare som hävdar att tvång känns onödigt p g a att ingen svårklassryttare i dressyr ramlar av på en tävlingsbana. I väldigt viss mån, för jag vet inte om det hänt än i Sverige, men den gången det händer kanske den där "påtvingade" hjälmen räddar livet på en frackbärande ryttare. Vetskapen om det gör det enkelt att ta på hjälmen tycker jag.

Jag har själv i en GP-start varit nära ögat att ramla av. Då hade jag nog hamnat på läktaren i det ridhuset och högst sannolikt klappat i huvudet. Hatten hade inte dämpat fallet, det är jag övertygad om.

I min generation ryttare har det varit långt ifrån självklart med hjälm vid ridning. Min första hjälm var visserligen inte av papp, som en del hade, men av glasfiber med svart sammet på utsidan ett tunt rött skumgummi-fodrat silkestyg på insidan. Om den hjälpte när jag åkte i backen vet jag inte för hjälmen ramlade alltid av före mig. Gummibandet som skulle sitta under hakan var mest för syns skull och det satt ofta ovanpå hjälmen.

Förr var det vanligt att svårklassryttare i hoppning efter avslutat runda fick be banpersonalen att hämta hjälmen. Den kunde åka av redan vid hinder nr 3 eller så.

Det var fräckt eller helt normalt att rida utan hjälm, ALLA gjorde det. Alltså la jag också oftast hjälmen på hyllan. Vi begrep inte bättre.

Min pappa var inte ryttare men motorcykelpolis och han hade därför fattat det där med att hjälmen kunde rädda liv. Han blev väldigt irriterad om han såg mig rida utan hjälm. Vid en hoppträning, där han egentligen inte skulle sett mig, bar jag naturligtvis inte hjälm och då blev han trött och arg på riktigt.

"Jaa Kajsa, det behövs inga tak på tomma lador" sa han med hög och klar röst.

Alla hörde, oerhört pinsamt tyckte jag då men idag kan jag le åt minnet. När jag rider nuförtiden har jag alltid hjälm på mig, ett löfte till min sambo och faktiskt till mig själv. Vem vill skylta med "en tom lada" liksom.

Gjorde för mig själv en jämförelse med bilkörning. Där blev det lag om bältet-på redan 1975. Det finns säkert de som kör utan även idag men det säger mer om dem än om lagen.

Jag har suttit fler timmar i bilen än på hästryggen och har varit med om EN enda olycka. Kanske var det bilbältet som klarade livhanken på mig den gången. Det är mer sannolikt än att jag hade tur.

ETT tillfälle på alla tusentals timmar jag åkt bil. Ändå skulle jag aldrig drömma om att köra bil utan att bältet är på, risken är för stor.

Det kanske är en haltande jämförelse, bilkörning vs ridning, men jag skulle inte chansa. Bältet på och hjälmen på känns som ett enkelt sätt att öka sina chanser.