Den lilla hästvärlden

"I dessa corona-tider.. "

Den inledningen på ett inlägg eller någon konversation är jag väldigt trött på. Mest trött är jag på att inte min gamla mamma inte kan leva som en normal människa. Hon tar det bättre än jag gör och tur är väl det.

I det stora hela går det ingen nöd på mig. Mina ryttare är om möjligt mer energiska med sin träning än vanligt så jag är inte sysslolös och uttråkad.

Däremot har det varit en period med många sjuka och avlidna hästar och det går inte att skylla Coronan för. Hagolyckor, koliker med dödlig utgång, bukhinneinflammationer och andra trauman har förmörkat den kalla blå majhimlen. Jag tappar sugen när hästarna lider och/eller dör.

På den positiva sidan står att min familj och jag är friska och mina ryttare inte ser avsaknaden av tävlingar som ett problem, snarare tvärt om. Kanske kommer vi att se en annan tävlingstermin framöver, en där inte hästarna behöver tävla året om. Nu är det ju knappt julledigt för de arma kusarna.

Men, nu håller jag på att tappa tråden om den lilla hästvärlden.

Tidigt på våren 2015 var jag med en av mina ryttare i Tyskland för att köpa häst. Vi hamnade först på Stall Ramsbrock, sen hos Schockemhöle och det var en upplevelse av olika format. På tre dagar hann jag se tysk avel, beridning och hästhandleri så det räcker en livstid. Tror "Der Chef" Heinrich Ramsbrock är nummer två efter Schockemöhle när det gäller storlek på verksamhet. Alltså business på högsta nivå.

Heinrich Ramsbrock var en väldigt engagerad och gästfri man. Han skulle nog visat allt han hade om vi inte lidit av tidsnöd. Men sin unghästdepå ville han promt visa. Så nu vet jag hur de förbereder sina treårsston för visning på våren. Den erfarenheten har jag funderat mycket över. Men hästarna fick på utrustning och pilot och sen reds det. Hej å hå ...

Fram på eftermiddagen första dagen blev vi inbjudna på middag på Stall Ramsbrock. En lyckosam affär skulle firas, kunden visade sig vara ett svensk par. Det var ingen vi kände och eftersom vi bokat in sparriskväll, (Tyskland på våren) på vårt värdshus tackade vi nej. De kunde ju få fira utan oss. Men vi hann få oss en välkomstschnaps i entrén till stallarna. Entrén var som en stor hall med äkta mattor på tegelgolvet, där tronade "Der chef" Heinrich och hällde upp schnaps till alla och envar.

När humöret steg leddes även den aktuella hästen in i hallen, till hästens blandade förtjusning. Men det var Schkål! och hästen bajsade på mattan och leddes ut. Ett ovanligt förfarande i min värld, att ha hästen som gäst i kalaset.

Herr och Fru hästköpare var väldigt nöjda och glada att de fått köpt just den aktuella hästen. Det var ett sto, fux, tre år tror jag och tydligen full med goda anlag för dressyr. Snygg var den också.

Igår dök det upp en saluhästfilm i min inbox. Någon var på jakt efter en unghäst och undrade om jag kunde titta. Jag tittade, kollade härstamning, ägare och CV. Det tog inte lång stund innan jag insåg att hästen jag tittade på var dotter till hästen som trippat runt på den äkta mattan hos Stall Ramsbrock för ett antal år sen.

Hästvärlden är liten, så otroligt liten. På gott och ont rör det på sig i cirklar.

Vad det gäller inridning och unghästutbildning tycker jag att vi i Sverige har ett bra system. Ville bara påpeka det.

                Hej hopp, nu är det dags för unghästtester!  //Kajsa

             (Här gjordes sista förberedelsen med förra årets treåring. Hon vann ... )