Crossover

Crossover är ett begrepp inom belöningsbaserad träning för att beskriva en individ som tidigare tränats med icke-belöningsbaserade metoder och nu befinner sig i en omställningsprocess till belöningsbaserad träning. Ibland hör man begreppet användas om kombinerad träning, dvs att blanda både negativ och positiv förstärkning och kanske även straff/korrigering  i sitt träningsupplägg. Men konceptet crossover betyder att en är på väg bort från det ena och på väg mot det andra. Den processen har sina särskilda beståndsdelar både för häst och människa, som inte kommer att vara aktuella på samma sätt för den som är tillfreds med att fortsätta med blandad träning. 

När jag tog emot min senaste crossoverhäst för snart tre år sedan så visste jag redan att jag bara vill träna belöningsbaserat. Så Dunnits och min crossoverprocess tillsammans har sett lite annorlunda ut mot min första crossoverhäst Boogie, där vi mer fick lära oss tillsammans. 

När jag köpte Boogie visste jag också att jag ville träna henne belöningsbaserat på samma sätt som med hundarna, men det var då fortfarande relativt nytt och okänt att  träna häst på det viset. Det fanns just inga belöningsbaserade hästtränare att tillgå i Sverige. Kunskap fick en beställa på murriga VHS-kasetter från USA! Så vi mixade, blandade och provade oss fram under några år tills vi hittade vår tränare Carolina. Sedan visade Boogie en dag att nu räcker det med blandning. Och sedan var det så. Boogie var väldigt tydlig med när hon någon gång uppfattade något som minsta lilla (oavsiktliga) tryck och det var bara att rätta sig därefter. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att låta hästen bestämma spelreglerna. Egentligen hade det varit möjligt att köra över henne genom att ”tvinga igenom”, men vid det laget hade jag verkligen varken lust eller behov av att göra det. Vi hade hunnit etablera helt andra verktyg för kommunikation och samarbete, och det fanns verkligen ingenting som nu var omöjligt att få henne att göra med enbart positiv förstärkning. När Boogie fick somna in pga av en elak bencysta endast 16 år gammal så var hon efter  våra 11 år tillsammans en ganska renodlad klickerhäst med väldigt få crossoverrester kvar. 

Jag tänker att en viktig del i crossoverprocessen är just att vara lyhörd för när ens häst  upptäcker att det finns olika spelregler för olika aktiviteter och visar att den föredrar de aktiviteter där den är säker på att det bara är positiv förstärkning som gäller. Ibland sägs det ”om det inte är trasigt så behöver det inte lagas”, och då menas att det går att ta alla beteenden som hästen redan kan från sin tidigare träning och bara lägga till belöning. Jag håller delvis med, belöna på bara! Men  - det är här jag menar att en också behöver vara lyhörd! Säger hästen plötsligt nej tack till något den ”kan” - t ex att ta på sig grimman trots att du belönat det varje dag sedan du fick den, ja då behöver du lära in ”ta på grimman” igen, fast nu belöningsbaserat. (Samt fundera på om det som händer efter att du fått på grimman också är tillräckligt belöningsbaserat.) 

För crossovermänniskan är det en väldigt påfrestande fas när crossoverhästen börjar säga nej till olika saker. Det är inte så förstärkande för människohalvan i ekipaget, som verkligen försökt göra sitt bästa för hästen genom ställa om sin träning och hantering till en ny metod i hopp om att få en bättre relation till sin häst - och så säger hästen att den inte vill vara med! Ofta är det också sådant som vi tycker är väldigt viktigt att hästar ska göra som hästen säger nej till. T ex att lämna stallplan eller att låta oss sitta upp. Det kan kännas som att allting går bakåt i stället för framåt. I den här fasen är det viktigt att ha stöd från omgivningen och helst också från en tränare. För egentligen går det framåt! Du och hästen håller ju på att etablera helt nya spelregler och helt nya verktyg för kommunikation som ni inte ens har haft förut. Problemet är att du själv fortfarande jämför er med er gamla måttstock! 

Dunnit är en häst som sannolikt försökt säga nej till saker tidigare i livet men då fått möta motstånd. Det är ju vanligt att hästar uttrycker ovilja att göra vissa saker, men i den icke-belöningsbaserade världen kallas det för att testa, att krångla, att fjanta sig eller att ha olater och det bemöts därefter.  Så i början när hon uttryckte ett ”vill inte” hos mig så fick hon direkt efteråt ett oproportionerligt känsloutbrott innan jag ens hann reagera på något sätt. Som t ex första gången hon inte vill gå framåt när jag skulle rida av gårdsplanen. Jag satt bara helt lugnt och väntade och då fick hon spel. Samma sak första gången hon valde att själv gå ut ur lastbilen vid lastträning, då blev hon liksom skräckslagen och bara for omkring. När hon lugnat sig gick hon på igen, av igen och så på igen, som för att utforska sina möjligheter. Numera brukar hon bara vända sig lite mot lämmen och  kika ut och sedan inta rätt position, som för att bara checka av  att hon fortfarande  har ett fritt val innan hon bestämmer sig för att stå kvar. 

Jag har också lärt mig att bättre stötta Dunnit i hennes nej-sägande. Om hon visar ett tydligt ”nej” till något så är jag inte längre passiv. Jag belönar i stället nejet och föreslår sedan raskt en annan aktivitet som hon kan säga ja till. Sedan kan det ofta gå fint att fråga igen om det hon först sa nej till. 

När jag köpte Dunnit så bemötte jag henne belöningsbaserat från dag ett. Ibland hör jag att det rekommenderas att inte ändra på allt på en gång, att det skulle vara lättare för hästen att inledningsvis fortsätta tränas med tryck/eftergift hos en ny ägare. Men all träning/hantering  vi gör påverkar relationskontot och jag hade absolut ingen lust att bli associerad med tryck/eftergift. Dessutom tycker jag inte längre om att träna så, jag är därmed rätt ringrostig på tryck/eftergift och därmed säkert otydlig för hästen. 

Det skulle vara lätt att tänka att crossoverfasen borde gå snabbare om hästen tränas helt belöningsbaserat från start hos sin nya människa. Men iaf med Dunnit har det varit, och är fortfarande, en ganska långsam process. Det skulle ju kunna bero på att jag är en kass tränare, jag är bara en amatör med begränsade erfarenheter och få hästar att träna. Men jag tror också att individuella faktorer spelar stor roll, som hästens egna egenskaper och erfarenheter. Dunnit hade tio års erfarenhet av traditionell westernträning. Tidigt inriden i USA med allt vad det innebär och sedan ett liv som tävlingshäst i Sverige. Det är viktigt att poängtera att hon har haft duktiga, bra hästägare före mig och hon har varit älskad! Men hon har varit temperamentsfull och reaktiv och sådana hästar hamnar ändå ofta på kollisionskurs med omgivningen. 

En tidig svårighet som vi hade var att etablera verktyget ”multarget”. Hon var mycket ovillig att nosa på något som en människa höll i handen. Vanligtvis brukar det vara en superenkel första klickerövning att hålla fram ett neutralt föremål, som en petflaska eller en flugsmälla,  och klicka för första nosningen på det nya föremålet. Inte heller handen ville hon dutta på. Jisses vad verktygslös jag kände mig utan targets! Hon kunde tänka sig att nosa på föremål på marken eller uppe på staketet, men så fort jag höll i det så var det tydligen ”inte röra människans sak” som gällde. 

Men till slut lyckades jag iaf få min tomma knytnäve till en acceptabel target och hade därmed ett verktyg att be om förflyttningar med.  Det tog sedan ett år att få tillräckligt förtroende för att handhållna föremål också  är targets. 

Dunnit har också väldigt mycket av crossoverhästens svårighet att ta egna initiativ. Träning som bygger på tryck/eftergift tränar ju hästen att passivt vänta på ett tryck som den sedan ska agera för att undkomma. Egna påhitt korrigeras ofta. Dunnit kommer alltså inte med så mycket egna förslag. Att  bara vänta ut och ”klicka för allt” är inte en framgångsväg med henne. Hon brukar sucka och gå sin väg så fort en uppgift är oklar för henne. Så att helt frishejpa blir för svårt.  Det blir istället lättare med rekvisita som tillrättalägger miljön så att det blir enkelt att gissa rätt. Mest av allt älskar hon följa-övningar utan utrustning. Att vara naken och fri att gå sin väg men samtidigt få vägledning genom mina rörelser, targets och belöningsplacering har blivit hennes komfortzon. Bäst gillar hon att ha mig i ”gå-baklänges-position”, det som kallas groundwork-position av en del. Det liknar troligen ingen annan människoplacering hon varit med om i träning tidigare, så alltså är det där hon är säkrast på att det är belöningsbaserade spelregler som gäller. 

Fart är också en utmaning. Många crossoverhästar verkar associera högre gångarter med mycket press och det är därför svårt att bygga belöningsbaserade längre durationer av trav och galopp. Speciellt på ridbanan om hästen har många hundra varv av pådriven rörelse i ryggsäcken. Det är som att hon efter några steg i en spontan trav som hon själv tar initiativ till kan få för sig att det ändå finns tryck med i bilden och tappar sin motivation. Att jag försöker dra upp tempot med mina rörelser är big no-no. Så var det verkligen med Boogie också, men jag tänkte först att Dunnit kanske är annorlunda och provade därför att springa och skutta lite glatt vid några tillfällen. Men det gör vi inte om i närtid! Precis som med Boogie måste tempoökningen först komma från henne och byggas ut därifrån för att situationen inte ska upplevas som pressande. 

Ridning är för många crossoverhästar det mest utmanande att få till belöningsbaserat. Det är så vanligt att hästarna, när de väl upptäcker att de får ha en åsikt och att den respekteras, väljer att säga nej till ridning. Vi människor har svårt att tackla det. Vi är skolade i en tradition där ridning är det absolut viktigaste en gör med sin häst, kanske själva syftet med att ha häst över huvud taget. Det blir jobbigt för oss att inse att hästen kanske inte alls har uppskattat ridningen på samma sätt som vi trott. När den får välja så vill den inte! Om du tittar runt i stall i din närhet så ser du egentligen många hästar som försöker säga nej till ridning genom att visa ovilja, stress och t o m aggressivitet vid sadling eller uppsittning. Men deras försök till nej ignoreras,  bortförklaras och körs över. 

Dunnit sa ganska snabbt nej till ridning när hon insåg att hon fick välja. Det gjorde inte mig så mycket. Jag har ju erfarenhet av att det kan vara så inledningsvis men också av hur det vänder och hur en kan få en häst att älska ridningen till den grad att det i stället blir svårt att få sitta av. Eller hur hästen själv försöker lyfta på en genom att sidepassa in mot en och liksom knäa i sina försök att få en att hamna i sadeln. 

Men som det mesta med Dunnit tar det lite tid att övertyga henne om att ridningen också är belöningsbaserad nu. Dessutom tror jag vi har en extra utmaning i hennes förkärlek för att få följa, och när människan är ovanpå (och inte driver) så måste ju hon stå för mer  initiativ att röra sig framåt. Vi klurar vidare på detta, i samarbete med en ung person som sitter fjäderlätt på henne. 

(För den som är nyfiken på hur belöningsbaserad ridning egentligen går till så har vår förening ett spännande event den 4 juli  med livesänd föreläsning och träning direkt från paddocken!)

Jag har väl numera accepterat att Dunnits crossoverprocess är långsam trots att vi inte växlar fram och tillbaka mellan metoder. Vi har inga särskilda mål som har bäst-före-datum. Det övergripande målet är att hon ska må bra, trivas  och få sund, hälsosam gymnastik. Bitvis känns det ändå lite frustrerande att inte kunna hjälpa henne ännu snabbare med hennes rädslor och oroligheter, men vi gör så gott vi kan tillsammans. 

När processen är långsam är det ännu viktigare med dokumentation så att det går att se sina framsteg. Vi deltar denna termin i  en onlinekurs med fysträning för häst hos Motivationsträning för häst. Förutom nyttiga fysövningar så har det varit bra med lite nya ögon på Dunnit och hennes möjligheter. Det är lätt för mig att fastna i att något är för svårt för Dunnit och därmed ge upp på en specifik övning. Men här har vi ändå peppats att kämpa på. Dunnit tycker t ex att det läskigt med rörligare underlag. Genom att inte ge upp för tidigt utan fortsätta ta fram den läskiga madrassen och köra lite grann varje vecka -  utan målsättning att få på alla hovar - så lossnade det till slut. 

Här kommer tre klipp från madrassträningen under våren. Med sina mått mätt är hon supermodig i sista filmen och föreslår t o m själv lite bakåtgung. 

För en månad sedan:

För två veckor sedan:

Denna vecka:

För Unna, 2 år, som bara tränats belöningsbaserat förutom lite grundhantering hos uppfödaren som föl, så får jag ha en helt annan måttstock. Men det är en annan historia...