Att vara unghäst i Portugal

God kväll!

Tänkte skriva lite om hur det är att vara unghäst här i Portugal. Det skiljer sig ganska mycket från hur vi hanterar "bebisarna" i Sverige. Jag skriver om vad jag har hört och erfarat själv. Det finns säkerligen flera andra sätt som folk i dethär landet använder sig av (både bättre och sämre).

Till att börja med så går de flesta unghästar ute på stora fält i flock med jämnåriga kamrater tills de är runt 3 år. Vissa tar in unghästarna på stall i perioder mellan 2 och 3 år för att hantera dem, longera och sadeltämja. Då kan dem komma in på box cirka 1-2 månad/er för att sedan gå ut i flocken igen. Men för det mesta är dem rätt "vilda" när dem kommer från fälten. Detta behöver inte vara en nackdel eftersom hästarna har större respekt för människor. I Sverige pysslar vi om hästarna från det att dem har sett solens ljus (för det mesta) och vänjer dem vid allt möjligt. Detta är såklart inte något dåligt, men jag har varit med om vissa unghästar som är riktigt odrägliga pga att de ser oss människor som något man kan klia sig på. Lusitanon som för övrigt är en känslig ras behöver man inte "säga åt" många gånger för att de ska gå undan osv.

Jag har sett att vissa här i Portugal lämnar unghästarna med grimma och ett kort grimskaft i boxen. Georgia förklarade häromdagen att det är för att hästarna ska lära sig att stanna när grimskaftet stramar åt. Så när de är lösa i boxen och kliver på grimskaftet tar det självklart emot. Då får hästarna lära sig själva att stanna och backa av. Låter kanske som en drastisk metod, men det fungerar uppenbarligen. Och man får mycket mindre problem med att ha en dragande häst i grimskaftet när man leder dem.

Prio ett när man börjar jobba den unga hästen är longering. Här används oftast en kapson (finns både tygvariant som är av bomull och en hårdare som består av metall klätt i läder). Hästen ska gå lätt att longera, lyssna på kommandon och respektera linföraren. Därefter börjar sadeltämjningen vilket jag inte tror är helt olikt den svenska versionen. Kanske lite kortare tid och mindre "daltande". På med sadeln och ut på linan tills de lugnar sig. Detta upprepas såklart tills hästen har vant sig vid sadeln. Jag har inte varit med så mycket när ryttaren ska upp för första gången. Förhoppningsvis blir det snart bli av, då vi kommer ha ett par 3-åringar att rida in under vintern. Jag gissar att vi kommer börja med att bara hänga på dem, för att så småningom sitta upp och bli ledda i skritt. När det är stadigt börjar man med att rida på lina i så småningom alla gångareter, för att slutligen rida själv. Ett sto som jag red på classical equines var redan lite riden, men hade varit ute på fält efter det. Hon var tre år och korsning mellan lusitano/selle franches. Eftersom jag inte hade en aning om vad som var gjort med henne innan började jag som att hon var oinriden. Det var ett kul projekt som gick otroligt lätt. Estrella var alltid väldigt lugn och sansad. Jag började att rida henne på lina, men kunde ganska snabbt gå över till att rida henne själv. Jag var noga med att rida korta pass och att inte nöta för mycket. Innan jag slutade jobba där hoppade vi några skutt uppsuttet.

Kort sagt kan jag säga att hanteringen förmodligen skiljer sig mest från Sverige. Vi tar lång tid vid att vänja hästarna vid allt möjligt och hanterar dem massor från marken innan vi sitter upp. Här är det ganska rakt på, man ser hästen som en häst (inte som ett keldjur) och ser till att dem har respekt. Allt för att göra jobbet lättare för personen på marken och så småningom ryttaren. Märk dock skillnad på respekt och rädsla! Såklart finns det människor här som skämmer bort sina unghästar och förmänskligar dem. Jag upplever att hästarna här är betydligt mer lätthanterliga än många buffliga halvblod i Sverige. Jag vet inte om det beror på rasen, att hästhanteringen är annorlunda och om det i sin tur skulle bero på att det är fler män här som sysslar med hästar. Jag menar absolut inte att männen skulle vara bättre (alla vet ju ändå att tjejer är bäst!), men jag tror att dem har en annan relation till hästarna än vad kanske många kvinnor har. En tanke.

Att det mest är hingstar som vi hanterar gör nog att man är extra noggrann att de inte blir odrägliga. Då kan det bli riktigt farligt. De flesta valacker är mer stadiga i temperamentet, vilket kanske gör att man slarvar lite med uppfostran.

Nu låter det som att jag tycker att vi är för mesiga och dåliga med unghästarna i Sverige, vilket inte är fallet. Självklart har vi många duktiga privata och mer omtalade unghästutbildare i landet och metoder som fungerar alldeles utmärkt. Men det är lite roligt med alla skillnader. Jag kan lova att det finns många dåliga exempel här, kanske vanligare att de är för tuffa mot hästarna så att de blir rädda. Det är ett stort problem då en nervös häst är svår att "bota" och få förtroende tillbaka.

Då fick ni veta lite om hur unghästhanteringen fungerar i Portugalien :)

Nu ska jag sova!!

Ha en bra helg alla fina läsare

/Astrid