Att rida med spänning

Hej på er!

I fredags fick jag en riktig aha-upplevelse med Altivo. Passet gick inte alls bra, men det var otroligt nyttigt och jag är tacksam för min kloka lilla häst. Det regnade (vilket verkar vara standard i detta land nu för tiden) och jag red i ridhuset. Min groom höll på att fylla luft i däcket på traktorn som stod en bit ifrån. Detta ljud tyckte Altivo påminde om sabeltandade tigrar som väntar på att attackera. Han blev superspänd och jag tänkte att detta är ett gyllene tillfälle att rida honom som om vi vore på tävling. Jag bestämde mig för att vi minsann skulle rida exakt där jag ville, no matter what. Jag fick hålla i tyglarna och klämma om med skänklarna för att han skulle hålla galoppen. Ibland petade jag på med spöt för att han skulle gå framför skänkeln så att vi kunde rida nära kortsidan där han var som mest spänd. Efter ett par varv kunde vi vända upp och göra en 8-volt med galoppombyten och flera andra rörelser från we. Altivo var fortsatt spänd och när vi var klara var han blöt i svett. När vi kom in i stallet såg han inte alls nöjd och harmonisk ut som han brukar göra. När osteopaten kom på eftermiddagen var han sur när jag skulle hämta honom i boxen. Jag fick dåligt samvete och började tänka på varför jag tyckte att jag behövde rida på ett sätt som gör min häst missnöjd.

Det handlar helt enkelt om tävling, om att få poäng för att man genomför ett moment. Jag klarade av att göra de momenten på förmiddagen, men det var inte med någon kvalité eller känsla. Inte heller blev han mindre spänd, snarare tvärtom. Vad är då vitsen med att rida på detta viset? Ingen alls faktiskt. Det är inte roligt att rida en spänd häst där man måste RIDA varje steg. Även om jag på tävling kanske skulle få bättre poäng för att jag kan genomföra övningen så känns det helt värdelöst om hästen är spänd. Jag tävlar för att se om hästen, trots yttre faktorer, kan fortsätta vara med mig och lita på mig. Alltså måste jag lära mig att hitta en strategi, som inte innebär kraftigare hjälper, där jag kan få honom att slappna av. Jag kanske inte kommer hitta det under Altivos livstid, kanske inte ens under min livstid, men det är då fasiken så mycket roligare att rida om man har det som mål istället för att tävla bara för poängens skull. Jag har fortfarande dåligt samvete över att jag svek min kompis förtroende. Måndag red jag ett väldigt lätt pass och eftersträvade enbart att han skulle slappna av. Det var långa tyglar och många klappar. Altivo spände till lite på "traktorsidan" även fast det inte var något farligt där, men det släppte efter ett par varv. Efter passet såg han precis så nöjd och kaxig ut som bara han kan. Världens bästa häst <3

Jag är väldigt glad och tacksam för allt mina fina hästar lär mig. Jag tror att jag känt mer press på att prestera höga poäng inför VM, men jag måste hålla mig till min linje och filosofi. No matter what! Däremot kan jag bara tänka mig hur stor press man ska känna om man rider ett OS, kanske laget har medaljchans. Då är det nog lätt att tappa bort sig själv på vägen och bli för prestationsinriktad. Man börjar gå över gränsen för vad som är etiskt okej och intalar sig själv att det är vad som krävs för att göra bra resultat. Men som sagt, vad vet jag.

Jag har lovat mig själv att vad jag än gör i framtiden så måste jag alltid vara sann mot mig själv och mina hästar. Jag ska aldrig sitta av med ångest i magen för att jag varit orättvis mot min häst. Ingen är perfekt, alla gör misstag och tappar tålamodet. Det viktigaste är att man är medveten om när man gör fel och att det inte blir en vana. Det kan vara nyttigt att reflektera varför man tävlar och vilken väg man ska gå. Ni läsare kanske kan kommentera varför ni tävlar/inte tävlar, skulle vara intressant att läsa era funderingar.

Mästaren Guérinière skriver:

"Gracen (den vackra, behagfulla gesten) är ett så vackert ornament för konsten. Utan grace finns inte fin ridning ; och utan finess kan man inte drömma om konst. Hårdhet och kraft ör ensamrätt för de medelmåttiga som aldrig vill vara sanna."

Från Nuno Oliveiras bok. Oliviera skriver också om piaff, men jag tycker det är applicerbart på ridning i största allmänhet. Om det finns spänning i hästen kan det aldrig se lätt och vackert ut.

Dressyren måste vara till för hästen, inte tvärtom.

Följ gärna mig på instagram: astridhedman

Min kloka, vackra och lite knäppa Altivo <3